Lärarporträtt: ”Vi ska göra skillnad för eleverna varje dag”

För några år sedan, fram till sommaren före förra valet, såg vi läraren Sofie Nilsson och hennes kolleger och elever på Rosengårdsskolan i Malmö både på tv och i tidningar. Alla ville höra om ”Rosengårdsmodellen”, som hade fått skolan att lyfta från depp till pepp, från 28 procent gymnasiebehöriga avgångselever och ett stökigt, nedlagt högstadium 2013 till återstartad verksamhet 2019 och 80 procent gymnasiebehöriga niondeklassare 2022.

Hur kommer det sig att vi inte hört mer om framgångsfaktorerna under de senaste åren, när ändå debatten och skolpolitiken handlat så mycket om socioekonomiskt utsatta områden, betygskris, utslagning, bristande trygghet och växande oro för elever som inte klarar kärnämnena?

Kanske för att en ny regering vill ha ett nytt paradigm. Rosengårdsmodellen är motsatsen till förklaringsmodellerna som kräver ”hårdare tag”. Delaktigheten, elevdemokratin, är en bärande del av tryggheten, strukturen och de tydliga ramarna.

– Det mesta är bättre i dag än när jag började som lärare, och det syns tydligast i hur fokus i dag ligger på kunskap, lärande och systematiskt utvecklingsarbete, säger Sofie Nilsson, som är inne på sitt 25:e år som lärare på Rosengårdsskolan. Det var hon som på rektor Cecilia Larsson-Ståhls uppdrag, tillsammans med övriga förste­lärare och biträdande rektorer, ledde utvecklingsarbetet i början av 2020-talet. Då var hon förstelärare, i dag speciallärare, men framgången tillhör skolan som kollektiv.

– Det är skolan som gör en till en bra lärare. Lite fick man med sig från lärarutbildningen, men den största delen av min utveckling har skett i yrket. Undervisning är inget ensamarbete, det är något som växer fram genom samarbete, samtal och det ständigt pågående gemensamma utvecklingsarbetet. Och så anpassar och utvecklar vi idéerna så att de passar vår verksamhet och våra elever.

Hon pratar om sammansättningen av personalen, hur viktig den är i båda ändarna av åldersspektrat:

– Helst ska det finnas någon erfaren lärare i varje arbetslag, någon som kan skolans rutiner, strukturer och kultur och som kan bidra med trygghet och kontinuitet. Det hjälper oss att hålla fast vid sådant som fungerar väl och att fortsätta utveckla det.

Det är skolan som gör en till en bra lärare

– Samtidigt är det lika viktigt att få in nya lärare, med andra perspektiv, idéer och frågor som gör att vi tvingas tänka efter och motivera varför vi gör som vi gör. Det minskar risken för att bli hemmablind eller att fortsätta på rutin. Det gör att åtgärdsplaner och kvalitetsrapporter hos oss inte bara är dokument som hamnar i en pärm utan levande verktyg som vi använder för att analysera vår verksamhet och utveckla undervisningen.

– På så sätt får både erfarenhet och nya idéer en naturlig plats i skolans utveckling.

”Stackars mina första klasser”

Sofie Nilsson kom till Rosengårdsskolan som en av de nya och unga för 25 år sedan. I dag är hon den erfarna klippan, och inte nådig mot sig själv i yngre upplaga:

– Stackars mina första klasser! På den tiden arbetade man väldigt mycket på egen hand. Visst tillhörde man ett arbetslag, men diskussionerna där handlade mest om praktiska frågor och mycket mindre om pedagogik och undervisning än vad de gör i dag.

Så det var inte bara du utan hela skolan som var mer omedveten då?

– Ja, och mycket handlade om läroplanen. Lpo 94 lyfte inte skolan och undervisningen så som Lgr 11 gjorde när den tog över. När jag började upplevde jag att mycket handlade om projekt, jippon och olika happenings, säkert välmenande men inte alltid det bästa för eleverna.

Sedan slog ni i botten strax efter det, när högstadiet stängdes. Blev det en del av vändningen?

– Ja, när skolan blev mindre kunde vi bygga något stabilt med röd tråd och likvärdighet. Då blev det lättare att starta högstadiet igen inom samma ramar.

– Det har funnits perioder då det har känts tungt, när det har varit väldigt oroligt i området kring Herrgården här i Rosengård, och det påverkade oss alla. Men samtidigt hade vi en klok skolledare som ofta påminde oss om att vi inte skulle lägga all vår energi på sådant som ligger utanför vår kontroll.

– Det vi inte kan påverka får inte ta över våra arbetslagsmöten eller vårt fokus. Vi behöver koncentrera oss på vårt uppdrag: att ge eleverna kunskap, framtidstro och möjligheten att lyckas i skolan. Att göra skillnad för de elever vi möter varje dag. Det är så vi påverkar även i det större perspektivet – vi vet ju att en lyckad skolgång är en viktig skyddsfaktor mot utanförskap och kriminalitet.

Det uppstår väl en särskild lojalitet också, med det kollegiala ansvaret?

– Ja, och jag tror att det händer något när man får vara länge på samma skola. Man bygger upp en trygghet, både i sin yrkesroll och tillsammans med sina kollegor. Den tryggheten skapar stabilitet för eleverna, men den ger också mod att fortsätta utvecklas och våga prova nya vägar.

När Sofie Nilsson berättar om Rosengårdsskolan känns det som om hon pratar om en storfamilj. Kollegorna är ”vänner för livet” och relationerna med eleverna är livsviktiga, ”vi blir ofta mer än bara lärare för dem”.

– Många av eleverna jag kämpat allra mest med genom åren är de som har stannat kvar starkast i mitt hjärta, säger hon. Det är också ofta dem man har fortsatt kontakt med långt efter att de lämnat skolan.

Skillnaden en lärare kan göra

Kanske handlar det också om att Sofie Nilssonsjälv inte hade det så lätt i skolan. Hennes mamma ägnade mycket tid åt att hjälpa henne med skolarbetet under låg- och mellanstadiet. Och inte förrän på gymnasiet fick hon göra upptäckten av vilken skillnad en bra lärare kan göra. Och tack vare det inte bara höjdes hennes betyg, tanken på att bli lärare följde med av bara farten. På den tiden var antagningspoängen till lärarutbildningen höga men hon kom in som reserv på utbildningen Svenska som andraspråk 1–7.

– Det lite komiska var att jag kom från en by på landet och knappt hade träffat någon med annat modersmål än svenska. Jag hade ingen aning om vad utbildningen innebar. Men eftersom jag så gärna ville bli lärare fick det bära eller brista. I efterhand är jag väldigt glad att det blev som det blev.

Sofie nilsson har tidigare berättat att hennes största aha-upplevelse som lärare, och den stora vändpunkten för henne i det systematiska arbetet med Rosengårdsmodellen, var när hon gick en kurs hos Nationellt centrum för svenska som andra språk, ”Vägar till skolframgång” med Lena Sjöqvist, ”en fantastisk människa som lärt mig ofantligt mycket, och både inspirerat och utmanat mig”.

Precis som hon rotade sig i Svenska som andraspråk, kursen hon hamnade på av slump, rotade hon sig också på Rosengårdsskolan. Men det verkar handla om något helt annat än ett behov av trygghet i det invanda: drivkraften att lyckas, att jobba långsiktigt och aldrig ge sig. I detta ligger också att Sofie Nilsson har lätt för att ta på sig ett större ansvar och bli någon eleverna litar på.

–  Jag har oftast lätt för att skapa arbetsro, få elever att lyssna och få grupper att fungera tillsammans. Jag tycker också att jag är bra på att motivera eleverna och få dem att förstå varför skolarbetet är viktigt.

”Man lyssnar egentligen inte på forskning och lärares erfarenhet”

Sofie Nilsson utstrålar den där sortens naturliga ledarskap som vissa människor bara bär med sig, nedtonat men självklart. Hon tror det ”kommer hemifrån”, från hennes mamma som var förskollärare med pondus och passion, och att hon haft lätt för att bygga vidare på det efterhand som hon inspirerats av skickliga kollegor och sugit i sig av deras styrkor.

– Det jag däremot har fått arbeta hårdare med är sådant som läroplaner, ämneskunskaper och didaktik. Det är inget som kommer av sig självt, utan något jag har fått fördjupa mig i genom utbildning, litteratur, fortbildning och erfarenhet. För mig är det nog just kombinationen av ledarskap och kunskap som varit viktig. Som lärare behöver man utveckla båda delarna genom hela yrkeslivet.

”Hårdare tag ger inte en bättre skola”

Men närmast väntar nya svåra utmaningar, säger hon, och syftar på alla reformer som är på väg in i skolan. Att implementera dem kommer att ta mycket tid från det ordinarie systematiska arbetet.

– Varje ny reform som beslutas politiskt kräver enorma insatser ute i skolorna. Min högsta önskan är egentligen att skolan skulle få lite mer arbetsro. Skoldebatten präglas av annat än vad som faktiskt är bäst för eleverna och verksamheten.

– Jag oroar mig över vart den svenska skolan är på väg, och att man egentligen inte lyssnar på forskning och lärarerfarenheten. Ta mobilförbudet: många skolor, inklusive vår, har redan hittat lösningar för att starkt begränsa mobilanvändningen under både lektioner och raster. Lagstiftningen blir rent symbolisk – men inte en symbol för högre kunskapsresultat, utan för ”hårdare tag”. Det leder inte till en bättre skola. Jag har svårt att se hur en elev lär sig mer av att bli utskickad ur klassrummet och stå i en korridor. Våra elever känner redan tryggheten i tydliga ramar och en undervisning som bygger på förutsägbarhet, struktur och progression – men det bygger på goda relationer, stöd och förståelse, inte förbud och åtgärdstrappor.