”Vi behöver ingen nationell rankning – vi vet var problemen finns”
Anders Ludwigsson bjuder in politikerna till sitt klassrum, inför nästa Pisa-omgång.
Debatt
Dåliga resultat i Pisa ska inte bortförklaras – men ska heller inte läsas som ett facit över svenskt skolmisslyckande. Det skriver Anders Ludwigsson.
Han har en uppmaning till skolans politiker inför nästa provomgång.
Pisa behandlas ofta som facit på hur svensk skola mår. När resultaten sjunker följer snabbt rubriker om kunskapskris, misslyckad skola och behov av drastiska reformer. Men Pisa ger inte stöd för så enkla slutsatser. Undersökningen mäter bara vissa delar av elevers kunskaper och resultaten påverkas av flera faktorer som inte är samma sak som ren ämneskunskap.
Detta påverkar prestationen
Pisa mäter inte hela skolans uppdrag och inte heller exakt det som står i den svenska läroplanen. Det är dessutom ett låginsatsprov som inte påverkar elevens betyg, och forskning visar att motivation och ansträngning påverkar prestationen.
Även uthålligheten spelar roll. OECD visar att elever ofta presterar sämre ju längre in i provet de kommer, så kallad ”test endurance”. Pisa mäter alltså inte bara vad eleven kan utan också hur länge eleven orkar hålla koncentrationen och motivationen uppe. Om det förändras över tid kan en del av resultatförändringen misstolkas som en ren kunskapsförsämring.
Se arbetsmiljön och resursbristen innan nästa Pisa-rapport
Representativiteten har också ifrågasatts. Riksrevisionen kritiserade Sveriges elevdeltagande i Pisa 2018, och senare forskning har visat att urvalet kunde ge en för hög bild av resultaten.
Det betyder inte att dåliga resultat ska bortförklaras. Tvärtom. Om elevers läsförståelse försämras är det skrämmande. Men det borde öka pressen på politiken att ge skolan bättre förutsättningar: rimliga undervisningsgrupper, bättre arbetsmiljö, fler behöriga lärare, starkare elevhälsa och resurser där behoven är störst – inte pressen att snabbt klättra i Pisa.
”Svårare ta ansvar”
Skolan har varit en central valfråga. Då är det närmast katastrofalt om fokus hamnar på hur Sverige ska vinna några placeringar i Pisa. Det är enkelt att peka på en fallande kurva, utropa kris och presentera en snabb reform. Det är svårare att ta ansvar för problem som kräver tio eller tjugo års uthållighet: lärarbrist, arbetsbelastning, segregation och bristande stöd.
Jag tänker på läraren Maria Wiman, som tillsammans med omkring tusen andra samlade in 56 500 kronor och vann en Musikhjälpen-auktion om en dag med utbildningsminister Simona Mohamsson. Wiman samlade dessutom in hundratals berättelser från skolans verklighet. Ändå blev den utlovade dagen bara några timmar, och när hon ville få resten av tiden erbjöds hon i stället ett möte med en statssekreterare.
Uppmanar politikerna
För mig blir det en symbol för problemet. Åtminstone från den delen av politiken signalerar det att man hellre styr utifrån rapporter och tabeller än verkligen lyssnar på dem som står på golvet.
Kom ut till skolorna. Sitt med på lektionerna. Prata med lärarna, elevassistenterna, rektorerna och eleverna. Se arbetsmiljön och resursbristen innan nästa Pisa-rapport landar på skrivbordet. Vi som arbetar i skolan behöver inte en internationell ranking för att tala om var problemen finns.
Jag bryr mig mindre om Sveriges placering i Pisa än om eleverna får den utbildning de förtjänar, på de villkor och med det stöd de behöver. Skolpolitik måste byggas i klassrummen – inte i Pisa-tabellerna.
Anders Ludwigsson, lärare i svenska och engelska, Falun
LÄS ÄVEN:
Så förklarar grannländerna Pisa-raset: ”Nya impulser”
Anna Olskog: Ingen borde vara förvånad över Pisa-resultatet
Maria Wiman: Sluta låtsas vara förvånade över Pisa-raset
Experten om Pisa-raset: Då går det inte att undervisa
Jonas Vlachos: När Pisa faller börjar käpphästarna galoppera
Sveriges Lärare: Så ska utvecklingen vändas
Marcus Larsson: Lärare är proffs – så kan vi bryta trenden
Läraren om raset: ”Kämpar med näbbar och klor”
