Elinor Keiriö Östlin: Vi väljer inte vilka barn vi ska se
Krönika ”När vi pratar om barngrupper är det lätt att fastna i siffror. Men bakom varje siffra finns ett barn som kan behöva en vuxen just när någon annan också behöver det”, skriver Elinor Keiriö Östlin.
Elinor Keiriö Östlin: Vi väljer inte vilka barn vi ska se
Jag känner igen den där lilla handen.
Den som plötsligt letar efter min när vi går genom hallen. Fingrarna som försiktigt söker sig mot min hand och griper tag.
Ibland hinner jag.
Jag kan stanna upp. Böja mig ner. Möta blicken. Hålla kvar handen en stund. Kanske behöver barnet hjälp med något. Kanske vill det bara gå nära. Jag behöver inte alltid veta varför för att förstå att barnet söker mig.
Vet att jag nådde fram
Det är i sådana små ögonblick jag blir påmind om hur mycket av det viktiga i förskolan som händer mitt i vardagen.
När en orolig blick blir lugn. När ett barn som stått bredvid vågar gå in i leken. När kroppen slappnar av för att en vuxen hann stanna.
Då vet man att man nådde fram.
Men jag känner också den andra sortens ögonblick.
När handen sträcks fram och jag redan är på väg åt ett annat håll. Ett barn gråter, någon behöver hjälp på toaletten och två andra behöver en vuxen mitt emellan sig.
När jag kan vända tillbaka är handen borta.
Jag ser handen.
Jag tänker: snart.
Jag säger kanske till och med: ”Jag kommer.”
Och sedan går tiden.
När jag kan vända tillbaka är handen borta.
Jag vet inte vad handen betydde just då. Kanske ville barnet bara hålla min hand en stund. Kanske behövde det mig mer än jag hann förstå.
Lätt att fastna i siffror
Det är i de stunderna jag förstår vad diskussionen om stora barngrupper egentligen handlar om.
När vi pratar om barngrupper är det lätt att fastna i siffror. Men bakom varje siffra finns ett barn. En hand. En blick. En röst. Någon som kan behöva en vuxen just när någon annan också behöver det.
Vi väljer inte vilka barn vi ska se. Vi försöker se alla. Men när barngruppen växer och de vuxna inte blir fler tvingas vi prioritera.
Vem behöver mig mest just nu?
Vem kan vänta?
Vem hann jag inte riktigt se?
Inte bara en arbetsmiljöfråga
Och det påverkar mer än de där små stunderna. Det påverkar vad vi faktiskt får möjlighet att göra tillsammans med barnen.
När vi är tillräckligt många kan vi dela en grupp. Vi kan stanna kvar i en fråga som plötsligt väcks, hjälpa ett barn in i en lek eller finnas kvar i en konflikt länge nog för att lyssna på båda. Vi får större möjlighet att faktiskt bedriva den undervisning vi vet att barnen har rätt till.
Det är därför barngruppernas storlek och personaltätheten inte bara är en fråga om vår arbetsmiljö. Det är en fråga om barnens förskola.
Vad händer med förslagen?
Det räcker inte att konstatera att barngrupperna är stora eller att förskolans personal behöver bättre villkor. En statlig utredning har föreslagit att det ska införas ett tak för hur stora barngrupperna får vara och att även personaltätheten ska regleras. Nu, efter valet, blir frågan vad nästa regering väljer att göra med förslagen.
Om förslagen ska bli verklighet kommer det att krävas resurser och prioriteringar. Mindre barngrupper och tillräckligt många vuxna kostar pengar. Men det är också där alla ord om förskolans kvalitet till slut landar. I hur många barn en pedagog faktiskt ska räcka till för under en vanlig dag.
Vi vill kunna stanna
Vi som arbetar i förskolan behöver inte bli bättre på att springa mellan barnens behov.
Vi behöver förutsättningar att hinna stanna.
För mig är en bra förskola den där det finns tillräckligt många vuxna för att någon kan stanna när en liten hand sträcks fram.
För ibland är det just det ett barn behöver.
Att någon ser handen.
Och tar den.
Elinor Keiriö Östlin, lärare i förskola
LÄS MER:
