Enligt all tillgänglig statistik över olika branschers sjuktal är det farligt att jobba i välfärden i allmänhet och i skolan och förskolan i synnerhet. Men inte farligt på det där sättet att du kan ramla och slå dig eller att dina inre organ utsätts för giftiga kemikalier. Det är farligt för något som inte syns. För din hjärna, för din själ, för din ork. För din livsgnista.

Lika tydlig som statistiken över psykisk ohälsa i arbetslivet är orsaken till att det ser ut som det gör: obalans mellan krav och resurser. På enklare svenska innebär det att arbetsgivaren kräver mer av sina anställda än vad det är möjligt för dem att uträtta på jobbet. Det går till exempel att läsa mer om det här i Vi lärares granskning ”Sjuka skolan”.

Olagligt men sker ändå

Det låter kanske lite hårt att läsa det här, men kommunpolitiker och friskolestyrelser sliter ut sina lärare på ett sätt som gör att deras liv ofta aldrig återgår till det normala igen. Det är olagligt, men det sker ändå. Ett av samhället accepterat svinn för att minska kostnaderna för förskolan och skolan. Politiker brukar säga att de ”effektiviserar”.

Jag har levt med utmattningssyndrom i 15 år. De första fem åren var ett rent helvete. Jag var trött varenda vaken minut och vaken alldeles för många av dem. Det blev långsamt bättre när jag gav upp idén att jobba heltid som lärare och lärde mig mer om hur man kan hantera trötthetstopparna.     

Inget av det här syns utanpå.

Sömnsvårigheter, nedstämdhet, ångest, trötthet, yrsel, ont i axlarna, ljus- och ljudkänslighet är exempel på symptom som inte gör livet muntrare för dem som drabbas. Men inget av det här syns utanpå. Och det är fullständigt omöjligt att förklara för en frisk person hur det känns att vara sjuk på det här sättet. De förstår inte. Jag förstod inte heller innan jag drabbades.

Jag skriver inte den här texten för att få sympatier. Det är för sent för det. Jag har ett bra liv numera (peppar, peppar – hoppas att det håller i sig). Livet har kanske inte blivit riktigt som jag förväntade mig före väggen, men mycket bättre än vad jag befarade under de första fem åren efter.

Jag har inte lyckats

Det jag vill med den här krönikan är att försöka berätta för alla som befinner sig i riskzonen lite om hur det är att leva som utmattad. För det här är en svår fråga att prata om i dagliga samtal. Trots 15 år av träning har jag ännu inte lyckats. Så gör allt du kan för att ändra sättet du lever på och hur du ser på ditt arbete. Jobbet är inte ditt liv. Det är något som ger dig möjlighet att leva, men det kan också förstöra livet.

Men jag vill också, vänligt men bestämt, spärra ögonen i er som inte lever på gränsen. Vi lärare tänker väldigt mycket på hur våra barn och elever har det i förskolan och skolan. Lärares jobb är även att tänka på hur kollegor har det. Det är bland annat därför vi är med i ett fackförbund.

Det är inte okej att en kollega bränner ut sig. Och det är i de allra flesta fall arbetsgivarens fel, inte lärarens. Vi måste alla kämpa emot det här, inte bara vi som redan drabbats. Det är ju för er andras skull det är viktigt. Men då måste ni hjälpa till. 

Charaden måste upphöra

När det gäller att nå fram till politiker och friskolehuvudmän försöker jag att föra kampen på annat håll. Förskolan och skolan styrs som om de vore företag med främsta uppdrag att tillverka billiga produkter som kunderna vill ha. Alla partier pratar om satsningar, speciellt nu i valrörelsen, men i praktiken är det nästan aldrig så det blir. Den här charaden måste upphöra.

Innan nittiotalet var lärare ett friskyrke, nu är det ett riskyrke. Jag tror bara att det finns ett sätt att ändra på den saken. Vi lärare måste börja bry oss mer om varandra. Vi har blivit dåliga på det. Vi har dragits med i den individualistiska samhällsandan och nu betalar många av oss priset.

Tänk på din kollega

Det finns vissa ljuspunkter. På nationell nivå pratar man nu om lärares arbetsbelastning på ett nytt sätt och allt fler rikspartier inser att arbetsvillkoren måste återregleras. På kommunal nivå däremot, och i friskolornas styrelser, där befinner man sig ofta kvar i det gamla slit och slängsättet att tänka.

Nu hänger vi i. Och så tänker vi lite mer på våra kollegor det här läsåret.

• Marcus Larsson är lärare och engagerad i tankesmedjan Balans.