Uppstartsdagar är sannerligen en späkande uppvisning i läraryrkets hundratusentals små komplexiteter. Det kanske är svårt för en utomstående att förstå vilket potpurri av märkliga arbetsuppgifter som detta jobb för med sig. Kanske blir detta extra tydligt i skolstartstider? Jag menar, att planera lektioner och sånt där hamnar ofta besynnerligt långt ner på agendan.

Det är så in i djävulen mycket som ska fixas, tusenmiljoner små göromål som bara måste vara klara när eleverna kommer. Det där hade man ju liksom ingen aning om när man var lärarstudent – att Pacman skulle komma i höstterminens början och tugga sönder varenda minut. Man går och går men kommer inte till dörren.

Tjejgänget är för stort

Sittplatserna i klassrummet ska fixas. Joppe kan inte sitta bredvid Jeppe, Lisa måste sitta i ett hörn, Ronny har synfel och måste sitta nära, Roffe kommer alltid försent och bör sitta vid dörren, Jenny bitchblickar Penny och måste sitta med ryggen emot, Viola är en dagdrömmare som måste sitta framför läraren och Berit måste prompt sitta ensam. 

Sedan är det halvklassgrupperna. Här kan Joppe och Jeppe absolut inte vara i samma grupp och Gunnar hamnar alltid i konflikt med båda två. Tjejgänget är för stort och måste splittras på men hur man än gör blir någon uppbragd och jordens undergång är nära.

Vilka hade ens underskåp förra året?

Mobillådorna ska märkas upp och det måste göras en plan (vem ansvarar för att ta ner lådan när sista lektionen är idrott? Hur gör vi när de har slöjd första lektionen? Har alla nycklar till mobilskåpet och hur gör vi med Lollo som har diabetes?).

Det ska delas ut elevskåp och det måste vara millimeterrättvisa, vilka hade ens underskåp förra året? Det ska skrivas siffror i läroböcker, göras matchande klasslistor, dubbelkollas att elevernas lösenord fungerar, skrivas välkomstbrev, hämtas skrivhäften, räkna pennor, klassrummet ska möbleras om, det ska letas efter stolar samt kopieras scheman i olika storlekar.

Jag glömmer det varje år

Det här är en del av jobbet som jag glömmer varje år. Jag sitter i soffan på kvällen, utan känsel i lemmarna, och funderar på vad jag har gjort hela dagen.

Snart kommer ju eleverna, jag har sprungit omkring som en sinnesvild bindgalning åtta timmar i sträck men lik förbannat är inte en enda lektion planerad, ingen aktivitet sitter till hundra procent och de kommande lektionernas innehåll är ännu djupt höljda i dunkel.

Skolstart va, hörrni? Man känner att man lever.

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Maria Wiman: Vad är gnäll värt egentligen?

Läraren om omöjliga scheman: ”Konstant övertid”

Tomma bänkar efter lovet – nya tag mot ”hedersresor”