”Det är dags för en bildningsreform – underifrån”
”Förhoppningsvis leder det till att lärande och utveckling för många fler blir något man aktivt söker och längtar efter”, skriver Ruhi Tyson.
Debatt ”Bildning kan bli ett ord vi använder för att beskriva när skolan blivit ovanligt meningsfull och lärorik”, skriver Ruhi Tyson.
Bildning – ett ambitiöst ord i tider när frågor om grundläggande läs- och skrivkunnighet står högt på agendan.
Det är också ett diffust ord, vad menar vi egentligen med bildning utöver något allmänt positivt? Att vara beläst? Man kan fylla hela bibliotek med litteratur om bildning, men hur ska man som lärare hantera bildningsfrågor till vardags? Vad innebär det ens? Har eleverna i skolan själva någon idé om vad bildning är?
En ömsesidig aktivitet
Filosofer kan betona olika saker när de diskuterar bildning men en gemensam nämnare är att bildning handlar om förståelse, med andra ord att kunna sätta saker i ett sammanhang. En återkommande kritik av skolan när den inte främjar bildning är att eleverna lär sig en massa fakta utan att de blir till en användbar helhet.
Ett sätt att knyta detta till egna erfarenheter är att tänka på de gånger man haft en ”aha-upplevelse”. Det är nästan alltid bildningsprocesser som då har utspelat sig, upplevelser av att förstå hur något hänger ihop. Det är också då lärandet brukar upplevas som personligt meningsfullt.
Bildande undervisning är också en djupt ömsesidig aktivitet. Jag tror de flesta lärare är medvetna om att de inte kan tvinga någon att lära sig. Eleverna behöver, åtminstone lite, vara med på tåget. Väljer de att göra totalt motstånd blir undervisningen omöjlig. Jag tror däremot inte att särskilt många elever är medvetna om att de själva kan bestämma över hur de förhåller sig till ett ”bildningserbjudande”. Upplevelsen av att något är meningsfullt kommer sällan automatiskt utan kräver en insats. Ett första steg kan vara att regelbundet fråga eleverna vad de upplevt som särskilt meningsfullt i skolan under de senaste månaderna.
En förstärkt förmåga
När man ber någon berätta, inte om vad de lärt sig, men om vad de tyckte var ovanligt berikande, roligt, minnesvärt, vad de tyckte gav en ”aha-upplevelse” och varför, får man veta delvis helt andra saker än genom prov och liknande. Det är i sig väldigt intressant att utforska som lärare. Men ännu mer handlar det om att elever, även på lågstadiet, börjar vänja sig vid att fråga sig själva vad som var meningsfullt och att höra andra berätta om vad de upplevde som meningsfullt.
Den vanan kan med tiden växa till en förstärkt förmåga att se skolan som en plats där meningsfullhet förväntas uppstå. Senast i högstadiet kan man som lärare börja samtala med eleverna om vad denna återkommande reflektion betyder.
Makt över sitt lärande
Någonstans här kan man också introducera ordet ”bildning”. Då kanske bildning kan bli ett ord vi använder för att beskriva när skolan blivit ovanligt meningsfull och lärorik. Då kanske eleverna går hem och berättar om vilken stor bildningsprocess de just varit med om. Framför allt, då kanske fler barn och ungdomar upplever att de själva har makten över sitt lärande.
Förhoppningsvis leder det till att lärande och utveckling för många fler blir något man aktivt söker och längtar efter. Det, tänker jag, är en bildningsreform ”underifrån”.
Ruhi Tyson, docent i pedagogik
LÄS MER:
