”Avståndet mellan valfläsk och verklighet är ofta långt"
Debatt Socialdemokraterna har lovat en småskolereform med max 12 elever i klassen. Liberalerna har satt taket vid 20. Erik Cardelús önskar en mer komplex analys av hur lärarbristen och skolsegregationen ska lösas.
Om storlekens betydelse har det sagts mycket. Under årets valrörelse lade exempelvis Socialdemokraterna fram sin småskolereform, ett löfte om maximalt 12 elever per klass i lågstadiet. Men hur blir det i slutändan? Avståndet mellan valfläsk och verklighet är ofta långt, speciellt då det politiska läget är rörigt och uppföljningen brister.
”Spretiga slutsatser”
Bortom partipolitiken speglar synen på klasstorlek också en annan inom skolfältet – klyftan mellan praktik och teori, lärare och forskare, ekonomer och icke-ekonomer, klassrum och elfenbenstorn. Även forskningen saknar enighet, med olika läger och spretiga slutsatser.
Vi behöver släppa önsketänkandet
Men, tillbaka till skolfältet: Vilken lärare finner det oviktigt med 15 eller 30 elever i klassrummet? Så här har storleken betydelse. Samtidigt finns det många forskare –nationalekonomer och andra – som hävdar att klasstorleken är av ringa betydelse för skolresultaten (Hanuschek & Woessmann 2011); Fölster 2009).
Många minns säkert också John Hatties (2009 & 2012, se även övriga referenser) effektstorlekar där mindre klasser hamnar långt ner på listan. Så vem ska man tro på – egentligen? Lärarna som står mitt i klassrummet med eleverna, eller forskarna som sitter på bekvämt avstånd från skolverkligheten?
Superstjärnor
Här handlar det såklart om perspektiv, mätmetoder och forskningsdesign. För nog kan lärare uppnå höga resultat även i stora klasser. Alla yrkesgrupper har sina superstjärnor, eldsjälar och slitvargar. Pedagogikens Florence Nightingale och didaktikens Duplantis. I åtskilliga klassrum matchar dessutom utmaningar och resurser. Likafullt har toppresterande PISA-nationerna som Singapore och Sydkorea betydligt större klasser än Sverige.
Begränsar man sig sedan till någon enstaka faktor och favoriserad mätmetod, blir det enklare att tona ner storlekens betydelse. Det behövs dock en superkompetent och superslitstark arbetskraft, en elitstyrka som håller sig frisk, nöjer sig med blygsam lön och är obrottsligt lojal – i alla lägen.
”Ger lägre resultat”
Problemet är den besvärliga verkligheten. Själv vill jag minnas att den svenska skolan länge har brottats med två stora problem: en synnerligen besvärlig lärarförsörjning och en skenande skolsegregation. Här kan man anta att dessa två utmaningar samvarierar; att överfulla stökiga klassrum, många kunskapssvaga elever och svårarbetade skolor leder till en svårare lärarrekrytering, omfattande avhopp och sjuktal. Faktorer som – i sin tur – ger lägre skolresultat.
Själv har jag aldrig känt en kollega som förhållit sig likgiltig inför klasstorleken och den övriga arbetsmiljön. Ingen kollega som haft ett didaktiskt trollspö och varit professionellt osårbar. Inte heller har jag träffat någon uppburen forskare alternativt välavlönad ekonom som bytt karriär och börjat jobba heltid i någon av landets stökiga skolor. Och då har jag träffat otaliga kollegor: både seniora och juniora, behöriga och obehöriga, idealister och realister, utomordentliga och ordinära medarbetare inom skolan och högskolan.
Så vad ska vi tro på egentligen? Vem äger sanningen? Det enkla svaret är att vi behöver se den komplexa och krävande skolverkligheten som den är, släppa önsketänkandet, testuggandet och enögdheten, men ändå tro på rimliga framsteg tillsammans med rimliga villkor.
Erik Cardelús är fil dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk.
LÄS ÄVEN:
S-förslag om max 12 elever per lärare: ”Räcker inte”
Går vidare med löftet till lärarna – max 20 i klassen
