Cecilia Leijonflycht: Den stora poängen med att vara syv på komvux
Krönika Vi Vägledares nya krönikör Cecilia Leijonflycht om det speciella med att vara syv på vuxenutbildningen.
LÄS MER Hur förhåller sig en syv objektiv i dagens åsiktsvärld?
När jag började som studie- och yrkesvägledare på vuxenutbildningen för 15 år sedan blev jag varnad av min egen mamma, som också var syv, att det var en svår och komplicerad skolform. Jag höll på att avsluta en projektanställning och hade inget annat jobb i sikte, så jag var överlycklig att det löste sig så smidigt. Mitt mantra har alltid varit ”kan andra så kan jag”. I efterhand kan jag förstå vad hon menade. Det var aldrig så att hon inte trodde på min förmåga att klara av det, men det är verkligen ingen enkel roll.
Jag hade hunnit prova på att jobba ett par år inom grundskola och ESF-projekt och hade börjat känna mig lite hemma i yrkesrollen. Som helt ny på komvux fick jag knappt två veckors överlämning av föregående syv som skulle sluta. Detta har varit ett genomgående tema i mitt yrkesliv sedan jag tog examen 2008 och jag är övertygad om att jag inte är ensam. Numera ser jag det mer som självklart att inte få någon överlämning alls av min föregångare.
Samma känsla infann sig när jag som färdig syv plötsligt skulle ta emot kommuninvånare, två dagar i veckan, under en drop in – skrämmande och osäkert.
Många vuxenutbildningar har drop in för sina kommuninvånare. Vem som helst kan komma och ställa frågor kring studier och yrken. Det kan handla om gamla betyg, arbetssökande som vill komma in på arbetsmarknaden, de som vill sadla om och en och annan som ställer frågan ”vad ska jag bli när jag blir stor”. Jag minns när vi under utbildningen i Malmö fick stå på centralen och svara på frågor från människor som spontant kom fram och ville ha hjälp av en studie- och yrkesvägledare. Det var oerhört nervöst och man kände sig som om man inte kunde någonting. Samma känsla infann sig när jag som färdig syv plötsligt skulle ta emot kommuninvånare, två dagar i veckan, under en drop in – skrämmande och osäkert.
Men den tiden har också lärt mig otroligt mycket. En kollega började jobba tre veckor efter mig och vi hjälptes åt i all vår gemensamma osäkerhet. Vi har nu haft drop in i många år och jag vet att jag måste vara ödmjuk inför att jag inte har alla svar. Att inför andra vara ärlig med sina mänskliga begränsningar är alltid acceptabelt. Naturligtvis har jag lärt mig att se röda trådar och frågor som återkommer, men jag slutar aldrig fascineras av hur olika, men ändå så lika, vi alla faktiskt är.
Även i dag kan jag se hur nya kollegor fasar inför att ta emot männi-skor på ett spontant sätt och känna att man inte kan svara på frågor. Jag, som gammal i gamet, vill säga att det är helt okej. Alla är vi nya på jobbet och som syv på komvux blir du aldrig fullärd eller helt säker på din sak. Jag lär mig nytt varenda dag och det är det som är konsten, att våga vara sårbar och omfamna flexibiliteten, nyfikenheten och alla förändringar som ständigt sker i skolans värld.
Mamma hade rätt. Att vara studie- och yrkesvägledare på komvux är svårt och komplicerat. Men det är därför vi finns.
LÄS ÄVEN
Vägledaren: ”Ni är ju inte redo, Skolverket!”
De brokigas skolform – syv i folkhögskolan
Anders Lovén: ”Vår pedagogiska roll behöver stärkas – men samtalet är inte allt!”