Anders Lovén: ”Vår pedagogiska roll behöver stärkas – men samtalet är inte allt!”

LÄS MER ”Det fick mig att se mer filosofiskt på syv-yrket”

Några nyutkomna böcker i våra grannländer som beskriver vägledarrollen ur en mängd perspektiv har fått mig att på nytt ställa frågor som: vad är kärnan i vägledning och hur hanterar vi alla de krav och förväntningar som ställs på vägledarna? Nedan diskuterar jag vägledarrollen ur ett antal olika perspektiv och ger endast enstaka referenser i denna debattartikel.

Klint-Paulsen, Lund Petersens bok ”Professionell vejledning” är en bred beskrivning av olika arbetssätt, teorier och metoder inom vägledning. Dock inte så mycket om den pedagogiska rollen. Fokus ligger på teorier och metoder som fördjupar den personliga vägledningen. Exempelvis lyfts existentiell respektive grön vägledning.

Samtalet är en självklar del av vägledarens metodarsenal men räcker inte hela vägen.

Begreppet grön vägledning är intressant eftersom det inte direkt utsägs i målsättningar och så vidare utan snarare har uppstått som följd av olika forskare inom vägledningsfältet. Här har betonats vikten av lyfta fram utbildningar och yrkesfunktioner som kan påverka samhället mot en ”grönare” omställning. I sin ambition ser jag likheter med det så kallade kompensatoriska uppdraget dock med skillnaden att det inte direkt utsägs i målformuleringar och så vidare.

I boken presenteras också existentiell vägledning, som berör individens reflektioner kring liv och varande. Även detta begrepp är sällan belyst i forskningsrapporter.

Den norska boken ”Å undervise i faget utdanningsvalg” av Röise och Waersted är främst en metodbok kring undervisning om arbetsliv och utbildning, och om hur denna kan stärka individers kommande framtidsval. Här ges många exempel hur undervisning kan organiseras utifrån ett pedagogiskt perspektiv.

Vägledning i korsdrag

I flera inlägg från näringslivsrepresentanter, utbildningsanordnare och vägledarna själva har under flera år diskuterats rollen och arbetsuppgifterna som studie- och yrkesvägledare. Av dessa framgår svårigheterna med att beskriva yrkesrollen som vägledare. Vägledning ska bidra till likvärdighet, motverka segregation, stärka elevhälsan, lösa arbetsmarknadens matchningsproblem och samtidigt vara en pedagogisk motor i undervisningen. Ambitionen från olika intressenter är god, men priset riskerar att bli högt.

Jag har själv i olika sammanhang beskrivit vägledaren som en multiinstrumentalist. Med det har jag avsett att vägledaren ska behärska en mängd olika ”instrument” och uttrycksformer. Begreppen innefattar både teorier och därur skapade metoder. För mig är vägledning en verksamhet som berör både individen och det omgivande samhället. Genom lagstiftning, målsättningar och mer eller mindre formulerade krav har samhället, såväl centralt som lokalt, uttryckt förväntningar som vägledaren förväntas ta del av och följa. Ibland motsägelsefulla och ibland i direkt strid med olika samhällsmål. Fokus i riktlinjerna ligger på ungdomars och vuxnas vägval i utbildning och arbetsliv. Som en följd av det arbetar vägledarna både i ungdomsskolan och vuxenutbildningen men också inom olika arbetsmarknadsprojekt där omställning och nyorientering står i centrum.

Den ständiga balansgången

I dagens styrdokument finns en stark betoning av individens fria val samtidigt som olika spärrar som betyg, behörighet, arbetsmarknadsprognoser, kompetensbrister och annat som påverkar valutrymmet. I praktiken blir det en balansgång mellan individens respektive samhällets (läs: politikens, näringslivets, intresseorganisationernas) behov.

Historiskt har samhällets behov varit överordnat individens egna önskningar men i dag lyfts individens behov fram alltmer, inte minst i mediaretorik, och i en del måldokument. Samtidigt kommer emellanåt larm om individers felval, och vägledarna kritiseras för att de inte informerat och/eller ”påverkat” elever tillräckligt.

Vägledarna är inte den enda yrkesgrupp som befinner sig i skärningspunkten mellan individ- och samhällsbehov men det är viktigt att vägledarna klargör detta för såväl sig själva som för de sökande och att dessa förstår konsekvenserna av sina val.

För att utföra sitt jobb har vägledarna i sin ”ryggsäck” en mångfald metoder och teorier med avsikten att hjälpa den sökande att klargöra och utforska olika alternativ.

Vägledaren som multiinstrumentalist

Jag har något förenklat och utan rangordning, lyft fram de kompetenser som jag menar en vägledare bör ha:

• Samtalskompetens – denna innebär att vägledaren genom personlig vägledning hjälper elever att kartlägga sin situation och bli mer medvetna om sina förutsättningar och möjligheter.
• Lärandekompetens – rör den pedagogiska rollen och avser vad vägledaren behöver för att ensam och/eller i samverkan kunna planera och strukturera undervisning om främst utbildning och arbetsliv.
• Informationskompetens – denna handlar om förmågan att inhämta och strukturera komplex information och göra den tillgänglig och begriplig för elever.
• Vidga perspektivkompetens – berör förmågan att klargöra och bearbeta elevers ibland normbundna och stereotypa föreställningar om utbildning och arbetsliv.
• Samordningskompetens – handlar om förmågan att kunna samordna arbetet med den breda vägledningen dvs hur kunskap om arbetsliv, utbildning och så vidare kan utvecklas I samråd med representanter för utbildning och näringsliv. I praktiken innebär det ett nära samarbete med såväl skolledning, lärare, elevhälsa, omgivande arbetsliv med flera.

Samtliga dessa kompetenser kräver god kunskap och insikt hos vägledaren och också en förmåga att balansera de olika kraven. Sammanfattningsvis har jag därför benämnt vägledaren som en multiinstrumentalist. Med detta avser jag en person som behärskar en mängd kunskap, verktyg och uttrycksformer. Samtidigt är det viktigt att betona att tonvikten mellan olika kompetenser i hög grad beror på den arbetsmiljö som vägledaren arbetar inom och de olika grupper som vägledaren möter. Arbetet på en grundskola, ett universitet eller kommunalt aktivitetsansvar skiljer sig åt på flera sätt.

Allt är inte vägledning

Till det kommer den enskilde vägledarens intresse och faktiska kompetens för olika arbetsuppgifter. Som betonats i flera undersökningar av vägledares arbetssituation skiftar självständigheten och innebär för en del vägledare att de både kan planera och också prioritera sina arbetsuppgifter medan andra får pålagt sig uppgifter.

På en del arbetsplatser förväntas studie- och yrkesvägledaren vara coach, kurator, administratör, arbetsmarknadsexpert, undervisningspartner och strategisk utvecklingsledare. Det är inte ovanligt att vägledare beskriver sin vardag som splittrad och delvis präglad av brandkårsutryckningar. När allt blir vägledning blir ingenting vägledning.

Samtal viktigt – men har begränsningar

I mina många möten med vägledare betonas ofta samtalets vikt och ibland påpekas att få utbildningar har så lång utbildning i samtal som vägledarna. Jag menar att samtal är viktigt men en färdighet som i de flesta fall behöver kompletteras med andra insatser som nämnts ovan. Det handlar både om lärandekompetens och samordningskompetens. Här är det också viktigt att vägledarna håller sig à jour med både arbetsmarknadens och utbildningsväsendets utveckling såväl lokalt som i ett större perspektiv.

Den pedagogiska rollen behöver stärkas!

Vägledarens pedagogiska roll bör, enligt min mening, förstärkas. Genom åren har jag framhållit lärarutbildningens ansvar för vägledningsfrågor men i realiteten har mycket lite hänt trots en alltmer förlängd lärarutbildning.

Här kan vi lära en del av våra nordiska grannar som har olika typer av ämnesundervisning kopplat till utbildning/arbetsliv. Historiskt har lärandekompetens tidigt varit en del av vägledarprofessionen. Såväl i Sverige som i en mängd andra europeiska länder har lärare haft ansvaret för den vägledning som bedrivits. I Sverige från tidigt 1950-tal med yrkesvalslärare som stegvis fasades ut under 1960- och 70-talen. I övriga Norden har vägledarna ofta en lärarbakgrund och därefter en påbyggnad inom vägledning av olika längd. I mina många möten med nordiska vägledare betonas sällan den pedagogiska rollen. Den tas för given och i både Norge och Danmark finns ett ämnesområde kopplat till utbildning och arbetliv.

I Sverige blir därför den pedagogiska rollen alltmer viktig, vilket också betonas i måldokument och så vidare. En tanke har varit att vägledare och pedagoger i samverkan ska kunna ge elever en bättre bas att stå på när det gäller framtida val.

Trots detta har vägledare en relativt svag utbildning inom det pedagogiska området. Inom vägledarutbildningarna finnas oftast en eller två kortare kurser som berör den pedagogiska rollen.

Vart är vi på väg – mina slutsatser

Med tanke på att flera av de höga mål och idéer som presenterats genom åren och som enligt ett stort antal forskningsrapporter inte haft så stor effekt menar jag att en viss ödmjukhet inte skadar. Självklart ska fokus många gånger ligga på förändring och utveckling, men historien lär oss också att individer går sina egna vägar och de ryggsäckarna, läs habitus, de bär med sig är inte så lättbearbetade och kanske inte ens önskvärda av våra sökande. Som en studerande med en bakgrund i arbetarklass sa till mig när jag betonat vikten av kompensatorisk vägledning: ”Jag vill inte bli kompenserad!”

Gång på gång lyfts i metodböcker samtalet som ett viktigt redskap. Som framgått ovan är det en självklar del av vägledarens metodarsenal, men den räcker inte hela vägen. Efter 50 år i vägledningens tjänst måste jag understryka den pedagogiska rollen och vikten av att skapa en lärandeprocess hos våra elever och sökande. Till det kommer de projekt (se till exempel Modern arbetslivsorientering, MOA, och Karlstad kommuns Framtidsval) som sker i samverkan mellan skolor och arbetsliv för att öka elevers kunskap om arbetsliv/utbildning och samspelet med arbetsmarknaden. Här är potentialen stor då näringslivet i allt högre grad insett att de måste samverka med skola och vägledare.

Var stolt över den breda kompetensen!

Så, vilken är min slutsats? Jag menar att vägledarens kompetens är mångdimensionell och komplex men samtidigt stimulerande och utmanande. Låt oss inte grotta ner oss i samtalet som verktyget med stort V. Vi är inte den enda yrkesgruppen som har samtal som ett viktigt instrument. Det unika med vägledaren är den breda kompetensen med fokus på ungdomars och vuxnas navigering genom utbildning, arbetsmarknad och utbildningsval. Vi är multiinstrumentalister och ska vara stolta över det!

LÄS ÄVEN

Anders Lovén skällde ut lärarutbildningarna

Anders Lovén: ”Vår pedagogiska roll behöver stärkas – men samtalet är inte allt!”

Vägledare med en mission