Ida Lindell: Är syv-uppdraget för flummigt?

LÄS MER Ida Lindell: Låt oss sluta försöka ”integrera” vägledningen

Nu ska jag ut på riktigt tunn is och syna studie- och yrkesvägledarens vara eller icke vara. Jag ska röra mig i det där området vi oftast inte vill kännas vid. Där det skaver.

Varför då? Jag vet inte helt säkert och jag kommer inte heller att ha några svar. Jag ska bara röra runt i ett träsk av obehag. ”Hon bara trollar”, kanske du tänker, men är det så ”bara”? Eller finns det substans i skavet? På med hjälm, flytväst och säkerhetsbälte i stället, för nu åker vi.

Är problemet att vi inte får rätt förutsättningar? Eller att vi inte är helt säkra på vad vårt uppdrag faktiskt är?

Jag börjar med skammen. Min skam. Insikten om att jag kanske tillhör ett släkte enhörningar i vårt skrå. För jag arbetar i princip hundra procent med det jag är utbildad till. På en och samma arbetsplats. Med kollegor som gör detsamma.

Och, håll i er nu – hos oss har vi en arbetsbeskrivning. Det finns dokumenterade planer. Och de följs upp. Vägledning ses dessutom som ett gemensamt ansvar.

Jag är alltså inte längre i skytte-gravarna. För det är där jag minns att jag var. Ett ingenmansland. Ett konstant slag om relevans. En känsla av att kämpa för något större utan att riktigt få fäste. Utan resurser att avancera. Utan mandat att om-gruppera. Det enda som var tydligt var att man skulle fortsätta. Det fanns sällan tid att stanna upp och fråga: Är det vi gör faktiskt väsentligt? Man körde på som man alltid gjort eftersom alternativet kändes som upplösning.

Varför är det så här? Varför liknar vårt uppdrag ibland en form av krigföring kring vår egen relevans? En relevans vi själva försöker -definiera, försvara och ibland … kanske överdriva.

För hur bra är vi egentligen? På individnivå – absolut. Vi kan göra enorm skillnad. För en elev kan ett samtal förändra riktning, skapa hopp, öppna möjligheter. Men samtidigt finns ju otaliga berättelser om motsatsen. Om vägledning som begränsar, förenklar och styr snarare än stöttar.

Och då måste vi våga ställa den obekväma frågan: Är problemet att vi inte får rätt förutsättningar? Eller att vi inte är helt säkra på vad vårt uppdrag faktiskt är?

Kanske är det både och. Kanske slåss vi inte bara mot ett system som inte riktigt vet vad det vill ha av oss utan också mot vår egen otydlighet. För när uppdraget är diffust blir vi det också. Vi fyller ut, täcker upp, kliver in där det behövs. Blir lite allt möjligt. Men det gör oss också svåra att förstå, prioritera och värdera. Så vi fortsätter att förklara oss. Försvara oss. Synliggöra oss.

Nu knakar isen. Men min fundering gäller ju inte studie- och yrkesvägledningens existens utan vår roll i den: är vi en tydlig profession med ett avgränsat uppdrag, eller är vi det som uppstår i mellanrummen när ingen annan äger frågan?

Kanske är det just det som känns som ett träsk – frågan om vi på riktigt är beredda att definiera hur och varför vi existerar.

LÄS MER

Ida Lindell: ”Även vägledaren tvekar i vägskälet”

Ida Lindell: ”Det systematiska arbetet alla älskar att glömma”

Ida Lindell: ”Vi är Sveriges mest utbildade kundtjänst”