”Mirakelmetoden” döms ut av både lärare och forskare

”En universallösning”, ”det enda ledningen tjatar om”, ”ett ständigt krav” och ”svaren på alla problem”.

Så här beskriver några lärare förväntningarna på differentierad undervisning, som de senaste åren lanserats som en flexibel och inkluderande undervisningsform där alla elever arbetar mot samma mål men på olika sätt.

De är långt ifrån ensamma. Tvärtom visar en enkätundersökning opinionsföretaget Novus gjort på uppdrag av Ämnesläraren att det omdiskuterade begreppet har fått stor spridning i Skolsverige.

I undersökningen svarar hela 85 procent av lärarna i grund- och gymnasieskolan att de i stor utsträckning förväntas differentiera undervisningen. Se undersökningens resultat i slutet av artikeln.

”Blivit ett modeord”

Vikten av differentieringar återkommer i arbetsbeskrivningar, vid medarbetarsamtal, i utvärderingar, på APT, i utvecklingsarbeten och vid fortbildningsdagar.

Störst är pressen från skolledningar och elevhälsa men förväntningarna kommer även från huvudmän, skolmyndigheter och lärarutbildningar, enligt Ämneslärarens granskning.

Det är kejsarens nya kläder.

I lågstadieläraren Thina Strids kommun är differentiering ett av huvudmannens lönekriterium. Men hur kraven på att anpassa och variera undervisningen så att alla elever stimuleras på sin nivå ska realiseras är högst oklart, anser hon.

– Jag har aldrig någonsin hört någon förklara eller exemplifiera hur differentierad undervisning ska gå till. Det har blivit ett modeord. Det som förut kallades individualisering kallas nu differentiering. Det är kejsarens nya kläder, säger Thina Strid.

Varannan lärare osäker på innebörden

Enligt Ämneslärarens undersökning tycker varannan lärare att det är otydligt vad differentierad undervisning faktiskt innebär i praktiken.

Många betonar att ett visst mått av differentiering både är önskvärt och nödvändigt. Det kan till exempel handla om att några elever får öva mer för att befästa grundläggande kunskaper medan andra elever får gå vidare till mer utmanande uppgifter på en svårare nivå.

Men ett stort antal lärare vittnar om att det ställs betydligt mer långtgående differentieringskrav. Alltifrån genomgångar, arbetssätt och tempo till innehåll, läromedel och redovisningsformer förväntas anpassas utifrån elevers olikheter – utan att resurser tillförs.

Även om förespråkare av differentierad undervisning betonar att det inte ska innebära merarbete eller individuella anpassningar så är det ofta det som krävs, anser mellanstadieläraren Damir Ovcina.

– När jag får flera beställningar och ska erbjuda eleverna många olika vägar för att nå vårt gemensamma mål så blir det problematiskt. Det blir omöjligt att ha en gemensam undervisning och samtidigt servera en buffé där alla ska få ta vad de vill ha, säger han.

Elever väljer aldrig det svårare alternativet

Inte heller på lärarutbildningen – där differentieringsidén stod högt i kurs – lyckades någon förklara hur undervisningen ska differentieras utan individuella anpassningar, menar gymnasieläraren Martin Silva som tog sin examen för två år sedan.

Han upplever att differentieringsivern i praktiken öppnar för att elever – ofta uppbackade av föräldrar – anser sig ha rätt att få välja arbets- och redovisningsformer.

Många av hans gymnasieelever har vant sig vid att lyssna på text i stället för att läsa, att slippa muntliga presentationer eller – tvärtom – få göra muntliga kompletteringar efter skriftliga prov.

– Problemet är att en elev aldrig kommer att välja det svårare och mer utmanande alternativet. Vi har många svaga läsare som fått lyssna på text i grundskolan, utan rimlig anledning, och som förväntar sig att de ska få fortsätta med det, säger Martin Silva.

Precis som 37 procent av lärarna i Ämneslärarens undersökning anser han att det bara går att differentiera i liten utsträckning – annars försämras kvaliteten på undervisningen.

”Omöjligt att hålla ihop klassen”

Den risken ser även pedagogikprofessorn Anita Norlund, som varnar för att differentierad undervisning driver på kunskapsklyftorna i klassrummet.

– Ju mer man differentierar, desto större blir kunskapsspannet. Till slut blir det omöjligt för läraren att hålla ihop klassen, säger Anita Norlund.

Hon är mycket kritisk till att skolan i hög grad präglas av en individualistisk elevsyn och att en pedagogisk trend, som överbetonar elevers olikheter, har fått så stort genomslag.

– Elever är mycket mer lika än olika. Alla anpassningar gör det omöjligt att bedriva kollektiv undervisning. Men den goda undervisningen handlar i mångt och mycket om att göra samma saker tillsammans, säger Anita Norlund.

Hon befarar att skolledningar ser differentierad undervisning som en mirakelmetod i jakt på högre måluppfyllelse och för att locka fler elever. Men pressen som det innebär för lärarna är ohållbar, anser hon.

– I den här hysterin kring måluppfyllelse ska lärarna hela tiden göra mer för att höja skolans rankning. De ska lyckas realisera något i klassrummet som ingen ens kan definiera. Det är helt omöjliga krav, säger Anita Norlund.

”Alla fattar att det inte går”

Den biträdande rektorn Linnea Lindquist ser ytterligare en förklaring till att hela 75 procent av lärarna uppger att deras skolledningar förväntar sig en differentierad undervisning: Det kostar inget.

– Det är gratis för rektor att säga åt lärare att undervisa på 15 olika sätt. Att sätta in speciallärarstöd, ha assistenter och mindre undervisningsgrupper är mycket dyrare. Men det är respektlöst mot lärarkåren. Alla fattar att det inte går, säger hon.

Priset för differentiering som besparingsåtgärd får både lärare och elever betala, anser Linnea Lindquist, som var en av experterna i läroplansutredningen.

Hon menar att differentieringsidén är oförenlig med en explicit undervisning där läraren leder och håller ihop klassen.

– Jag är jättebekymrad över att rektorer gått på det här. Att differentiera undervisningen är ett experiment där eleverna blir försökskaniner. Det är djupt omoraliskt. Vi ska inte jobba med ovetenskapliga undervisningssätt som tar ifrån elever möjligheter till lärande.