Debatt: Svårt att avslöja AI-fusk – med hjälp av AI
Carl-Mikael Teglund är doktorand i historiedidaktik vid Mälardalens universitet.
Debatt Den nya tekniken ställer helt nya krav på vårt yrke, och det är ett ansvar vi inte kan välja bort, skriver Carl-Mikael Teglund, doktorand i historiedidaktik.
Jag körde min kandidatuppsats i ekonomisk historia från 2010 genom en AI-detektor. Den sade att över 70 procent var skrivet av AI. ChatGPT existerade inte då. Generativ AI som vi känner den existerade inte. Antingen är jag en tidsresenär, eller så fungerar inte de här verktygen.
Det sistnämnda är naturligtvis fallet. Men det är en medveten strategi i en affärsidé som är rätt cynisk. Först klassificerade AI-detektorn textguard.ai min kandidatuppsats om sanktionerna mot Irak under 1990-talet som till största del AI-skriven. Därefter erbjöd den sig mot betalning att ”humanisera” texten och uppgav att resultatet hade kontrollerats mot flera andra AI-detektorer.
Jag tänker inte peka ut just den här tjänsten. Jag hade kunnat använda vilken AI-detektor som helst. Modellen är densamma. Tala om för användaren att den egna texten ser artificiell ut, sälj sedan en tjänst för att göra den mer mänsklig.
Inte roligt att bli anklagad för fusk
För mig är det här mest roligt. För en student som anklagas för fusk är det inte lika kul. Där handlar det om examen, trovärdighet och framtida karriär. Och bevisbördan riskerar att hamna hos den person som har minst möjlighet att bära den.
Men problemet går också åt andra hållet. Vi lärare står inför en helt ny situation. En stor del av högre utbildning bygger på att studenter utvecklar ett akademiskt skrivande. Det är en av universitetets viktigaste färdigheter att lära ut. Samtidigt kan vi inte längre utan vidare använda sådana texter som betygsgrundande underlag. Frågan är därför inte om AI ska användas, utan hur vi ska examinera i en tid när AI finns.
Jag tror inte att lösningen är att förbjuda tekniken eller att lita på AI-detektorer. Lösningen är att utveckla vår egen professionalism. Vi måste lära oss tekniken, förstå dess styrkor och svagheter och använda den i vårt arbete i stället för att vara rädda för den. Det finns redan verktyg som hjälper lärare betydligt bättre än AI-detektorer. I Google Docs går det exempelvis att följa ett dokuments framväxt över tid. Man kan se när text har skrivits, hur den har bearbetats och hur arbetsprocessen har sett ut. Om flera sidor dyker upp vid ett enda tillfälle väcker det naturligtvis andra frågor än om texten har vuxit fram successivt under flera veckor.
Vi behöver bli bättre på språk
Det går också att tänka mer kreativt. Den amerikanske historieprofessorn Jason Gibson visade nyligen hur han utformat en digital hemtentamen med en dold instruktion till AI att nämna ordet ”Madagaskar”. De studenter som okritiskt kopierade uppgiften till en språkmodell avslöjade därmed sig själva.
Vi behöver också bli bättre på språk rent generellt. Den som arbetar med texter varje dag lär sig ganska snabbt känna igen hur olika språkmodeller uttrycker sig. De har återkommande formuleringar, en rytm och typiska mönster. Det är ingen ofelbar metod, men den professionella bedömningen blir betydligt säkrare när den kombineras med kunskap om hur dagens AI-tjänster faktiskt fungerar.
Samtidigt måste vi vara ödmjuka inför uppgiften. Jag har själv anmält studenter för otillåten AI-användning. Inte därför att jag varit övertygad om en fällande bedömning, utan därför att gränser måste prövas och praxis måste utvecklas. Den nya tekniken ställer helt nya krav på vårt yrke, och det är ett ansvar vi inte kan välja bort. Om akademisk integritet ska värnas måste fokus ligga på hur examinationer utformas och vad som faktiskt bedöms. Ett sannolikhetsvärde från en opålitlig algoritm kan aldrig ersätta en lärares professionella bedömning eller ett genomtänkt examinationssystem.
Carl-Mikael Teglund, doktorand i historiedidaktik vid Mälardalens universitet
LÄS ÄVEN
Debatt: Därför drar jag en lans för korvstoppning
Debatt: Rätt utnyttjad blir lättjan en drivkraft
