Replik: Transspråkande har fått genomslag av en anledning

I en replik på ett mitt tidigare inlägg (se även bidrag från Fuster och Bardel) upprepar Anders Agebjörn och Frida Splendido farhågan att transspråkande uppfattas som en slogan och riskerar att bidra till en negativ syn på flerspråkighet. De fortsätter även att ifrågasätta pedagogiken med utgångspunkt i oklara effekter på språkinlärning – en fråga som var i fokus under den tidigare intervjun.

Det framstår fortfarande som problematiskt att stämpla transspråkande som en ”trend” eller ”slogan” utan att ge en rättvisande bild av pedagogikens syfte och sammanhang. Framför allt är viktigt att ha klart för sig varför transspråkande pedagogik har fått genomslag i Sverige, vilket sammanföll med flyktingkrisen år 2015. Då stod skolverksamheter en språklig mångfald på en ny nivå och behövde snabbt skapa förutsättningar för elever att utveckla ämneskunskaper parallellt med att de lärde sig svenska språket.

Saknas effektstudier, men...

I den kontexten blev transspråkande pedagogik, som söker främja elevernas möjligheter att använda sina starkaste språk i ämnesundervisningen, ett sätt att angripa utmaningen. Alla som har provat att läsa, skriva och samtala om komplexa ämnen på språk som behärskas mindre väl kan föreställa sig vad det handlar om. Det rör sig alltså inte främst om inlärning av svenska, utan om bredare förutsättningar för språk- och kunskapsutveckling hos elever med svenska som andraspråk.

Även om det saknas effektstudier är de utvecklingsinsatser som har gjorts i olika kommuner, såsom Malmö stad, väldokumenterade i rapporter och praktiknära forskning. Det finns således mycket professionskunskap och beprövad erfarenhet kring arbetssätten som kan informera lärarutbildningen och motverka att pedagogiken sprids okritiskt eller reduceras till en slogan. Att de didaktiska principerna har en fortsatt aktualitet framgår bland annat i utredningen Ämneskunskaper och lärarskicklighet (SOU 2024:81). Den framhäver att lärarutbildningen ska fokusera mer på språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt i flerspråkiga klassrum.

I sin replik har Agebjörn och Splendido läst väl mycket mellan raderna när de menar att jag beskriver transspråkande som ett forskningsperspektiv på samma sätt som exempelvis andraspråksinlärning och språksociologi. Den tappning av transspråkande pedagogik som har fått störst inflytande i den nationella kontexten placerar sig i en kritisk sociolingvistisk tradition. Inom denna ses ett ensidigt fokus på andraspråksinlärning som ett uttryck för just den enspråkighetsnorm man vänder sig mot.

Begränsat intresse att bidra

Men hur inflytelserik pedagogiken än är känner jag inte till någon som ifrågasätter att elever med svenska som andraspråk behöver en högkvalitativ undervisning i och på svenska språket. Där har den version av transspråkande som lyfts fram av Fuster och Bardel en klar relevans som en del av en bred didaktisk repertoar.

Det finns också en stor enighet om att det behövs fler effektstudier både avseende transspråkande och andra förespråkade undervisningsmetoder inom flerspråkighet – med reservation för att det krävs insikt om vad som är relevant att mäta. Dessvärre tycks intresset begränsat bland kvantitativt och experimentellt inriktade forskare att bidra till didaktiska områden som domineras av kvalitativa studier. Förhoppningsvis kan forskarskolor för lärarutbildare och finansiering av strategiska forskningsområden för excellens i skolan ändra på bilden.

Däremot finns det redan tillräckligt av svepande kritik mot lärarutbildningen och dess nuvarande kunskapsbas.

Robert Walldén
Gästprofessor i svenska som andraspråk vid Linnéuniversitetet och docent i svenska med didaktisk inriktning vid Malmö universitet

LÄS ÄVEN

Debatt: Transspråkande har potential i det flerspråkiga Sverige

Debatt: Onyanserat om transspråkande pedagogik

Replik: Ingen tvekan om att transspråkande uppfattas som en slogan