Debatt: Det personliga berättandet hotas av en själlös sörja
Vill vi – i grund och mening – fortsätta att vara människor snarare än maskiner, kan det vara en god idé att fortsätta odla en av de viktigaste mänskligaste egenskaperna av alla – den personburna berättarkonsten, skriver Erik Cardelus.
Debatt Idag hotas det goda och personliga berättandet av en störtflod av AI-generat material, så kallad slop (eller även AI-slask), en inställsam och själlös sörja som levererar kvantitet framför kvantitet, skriver Erik Cardelus.
23 april infaller världsbokdagen, en dag ägnad böcker, bildning och berättande. År 1616, denna dag, avled världslitteraturens två giganter Shakespeare och Cervantes. Ändå fick högtidsdagen sin nuvarande utformning först 1995 då den instiftades av UNESCO.
I firandets centrum står berättelsens kraft och mening: att vi alla är berättande varelser, homo narrans. Men människor dör och samhällen förändras, medan berättelser består och bygger broar mellan människor och kulturer, i tid och rum. Eller för att citera den kända kanadensiska författaren Margaret Atwood: ”In the end we’ll all become stories.”
Varken Shakespeare eller Cervantes kräver någon närmare presentation. Tydligast talar deras verk.
Romeo och Julia, Hamlet, Macbeth, Othello och Kung Lear – hos Shakespeare gestaltas kärnan av mänskliga erfarenheter: ungdomlig kärlek och vilsenhet, brutalitet och maktlystnad, svartsjuka och åldrande. Allt på ett sätt som dignar av mänsklig visdom, episk skönhet och skärpa. Hos Cervantes möter vi Don Quijote, en tragikomisk riddare som bekämpar väderkvarnar och undersöker gränserna mellan ideal och verklighet, galenskap och förnuft, skratt och allvar. Och tillsammans med den korpulente väpnaren och realisten Sancho Panza sattes med den gänglige idealisten Don Quijote bilden av det klassiska komikerparet, byggt på slående och skojiga kontraster.
Nils Holgersson fyller 120 år
Även i Sverige finns berättelser att fira: ”Nils Holgerssons underbara resa” fyller 120 år. Det som skulle bli en lärobok i geografi, växte till en litterär klassiker som banade väg för Selma Lagerlöfs nobelpris. Boken visar att kunskap, kreativitet och känslor går hand i hand. Berättarkonsten bygger broar mellan det abstrakta och konkreta, levandegör och engagerar, en ovärderlig resurs i allt lärande och all mänsklig samvaro.
Även västerbottningen och akademiledamoten Torgny Lindgren var utbildad lärare. Romanerna ”Pölsan”, ”Humlehonung” och ”Ormens väg över Hälleberget” är fantastiska berättelser, väl värda att läsa för första gången eller återvända till. Hos Lindgren finns en korsning mellan ironiskt allvar och munterhet, färgat av den västerbottniska berättartradition som förenar honom med andra geografiska fränder som P.O. Enquist, Sara Lidman och dagens Karin Smirnoff.
AI-genererad sörja
Idag hotas det goda och personliga berättandet av en störtflod av AI-generat material, så kallad slop (eller även AI-slask), en inställsam och själlös sörja som levererar kvantitet framför kvantitet. Att AI-utvecklingen har kommit för att stanna, råder det ingen tvekan om. Och på många områden kan denna utveckling gynna oss, exempelvis genom att utföra rutinarbeten och göra avancerade kalkyler. Men vill vi – i grund och mening – fortsätta att vara människor snarare än maskiner, kan det vara en god idé att fortsätta odla en av de viktigaste mänskligaste egenskaperna av alla – den personburna berättarkonsten. Att berätta och uppleva goda berättelser är en grund för kunskap och känslor, identitetsskapande och gemenskap. Genom berättandet skapas också ett rikt och bärande språk, kungsvägen till att förvärva kunskap, uttrycka sin identitet och bygga relationer. Och det bokliga berättande har fördelen att det utvecklar vårt ordförråd och formuleringsförmåga extra starkt, då man i bokstavsberättandet måste beskriva och gestalta det som vi annars får serverat på en film eller i ett clip. Tydligt är också att en bok innehåller långt fler målande ord och träffande formuleringar än vanliga konversationer som ju har gestiken och mimiken, samt bygger på närheten till personen och situationen.
Så berättandet är en guldgruva. Hur denna unikt mänskliga förmåga kommer att utvecklas under trycket av AI och ett sjunkande bokläsande, kan man alltid fundera över. Framtidens kapitel väntar fortfarande på att skrivas och läsas.
Erik Cardelus är fil. dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk.
LÄS ÄVEN
Flerspråkighet sätter färg på lärandet i skolan
Debatt: Idag hedrar vi alla lärare och bibliotekarier
Fem bra böcker om lärares liv under krig
Debatt: Demokratikämpar att hylla på internationella kvinnodagen
