Under mina år i skolan har jag tänkt mer och mer på en sak. Vi lärare lägger mycket tid på undervisningen i klassrummet – på att visa, förklara och låta eleverna pröva själva. Ändå är det ofta det som sker hemma som väger tungt när vi ska följa upp vad eleverna kan.

I många klassrum, även i lågstadiet, är läxförhör en vanlig del av undervisningen. De handlar ofta om sådant som eleverna har arbetat med hemma, och med väldigt olika förutsättningar. Särskilt i lågstadiet kan det ge en känsla av att det viktigaste lärandet sker någon annanstans än i skolan. Jag har allt oftare börjat tänka att det kanske borde vara tvärtom.

Då blir det odramatiskt

Om vi i stället redan från början visar att det är det vi gör tillsammans i klassrummet som följs upp, händer något. Det blir tydligare för eleverna vad som är viktigt, och det skapar en trygghet i att det är här, i skolan, som lärandet tar form.

Jag tänker till exempel på när vi har arbetat med enkla additioner tillsammans på tavlan, pratat om hur man kan tänka och låtit eleverna pröva själva. När vi sedan följer upp just det, något de känner igen och har gjort tillsammans, blir det odramatiskt. De vet vad de ska göra, och de vet att de har fått chansen att förstå.

Det vi arbetar med under lektionerna blir också det som synliggörs, och det är någonstans där jag tycker att testbaserat lärande kan fylla en viktig funktion.

När elever i lågstadiet får möta små, återkommande och odramatiska tester på sådant vi faktiskt har arbetat med tillsammans, händer något fint. De börjar känna igen sig, ser vad de kan och märker vad som håller på att falla på plats och kanske viktigast av allt, de märker att det de gör i klassrummet spelar roll.

För mig som lärare blir de här små testerna mer än bara ett sätt att följa upp, de hjälper mig att se sådant jag annars lätt hade missat. Ibland handlar det om en elev som varit borta och tappat en viktig bit, andra gånger om något som behöver tas en gång till. Testerna blir ett sätt att fånga upp det i tid.

Vill veta hur man tar sig vidare

Det finns de som menar att tester i lågstadiet riskerar att skapa stress. Min erfarenhet har varit en annan. När de är små, tydliga och återkommer regelbundet blir de odramatiska. De blir en del av vardagen. Jag använder aldrig poäng eller bockar när vi följer upp uppgifterna. Det säger egentligen inte så mycket till en sex- eller sjuåring.

I stället visar jag hur man kan tänka, eller vad nästa steg kan vara.

Yngre elever behöver sällan veta exakt hur fel något blev. De behöver veta hur de kan ta sig vidare. Då blir testet inte en avslutning, utan en början. När arbetet får se ut på det här sättet vänjer sig eleverna vid att tänka kring sitt eget lärande, utan att det blir laddat, och det blir tydligt vad som faktiskt räknas.

Det är det vi gör tillsammans i klassrummet som spelar roll.

Det är där lärandet börjar – och också där det ska få synas. 

Tobias Israelsson är 1–7-lärare och arbetar med ”Skolstöd Handledning” i Jönköpings kommun.

LÄS ÄVEN

Israelsson: Digitala verktyg är bra redan i förskoleklass

Israelsson: Barnen blir peppade när deras arbete har en mottagare

Israelsson: Ämneslärare på lågstadiet – då krävs det mer av eleverna

Israelsson: Alla nya lärare måste få det stöd de har rätt till

Israelsson: Undervisning i matte är mer än ett rätt eller fel i en bok