De är stora nu. De där eleverna jag en gång hade och mötte som lärare. De är så stora att de nu går ut gymnasiet. De elever som kom till den svenska skolan med sina drömmar om trygghet och utbildning. De kom med andra språk i den berömda ryggsäcken. Språk vi inte kunde, vi lärare. Men vi utbildade eleverna så att det svenska språket både kunde talas och begripas. De läste massor eftersom skolbibliotekarien bejakade deras läslust med att fylla hyllor med böcker av varierat slag. Denna källa till språk och inlevelseförmåga. De där lässtunderna i klassrummet som gav barnen Ronja Rövardotter och Birk och den slutliga tanken om att vara framtidens hopp. Det som Skalle-Per lämnar efter sig till den kommande generationen.

Jag minns dem så väl. Pojken som kom från ett annat land med ett språk ingen av oss talade. Hans skrivstil var en dröm för en lärare och han fick kamrater som ville lära sig att skriva så fint. På rasterna ordnade jag så att pojkarna kunde sitta runt honom och lära sig att skriva precis som han. Han lärde sig i sin tur det svenska språket som förenade skoleleverna.

Skolgårdssvenska genom kompisar

Jag minns flickan som från första dagen ville lära sig svenska. Hon härmade allt jag sa. Hon fick snabbt kompisar och genom dem skolgårdssvenskan. Hon läste på nätterna. Hennes pappa oroade sig över den svenska skolans krav på läxläsningen. Men hans dotter drevs av egen kraft. Hon var bara åtta år när hon försökte förklara vad man sa på Arbetsförmedlingen. Hon kom med frågor om kanslisvenskan och gav mig då en bild av hennes språkuppdrag. Hon läste snart på svenska. Hennes muntliga språk blev genom läsning och undervisning grammatiskt korrekt.

Jag minns eleven som redan lärt sig läsa innan hon började skolan. Hon lärde sina klasskamrater att läsa på rasterna. Hennes metod var att läsa tre i ord i följd och sedan säga till sig själv ”Åh vad jag läser bra”. Hennes kunskaper i det svenska språket var avancerade och varierade. Hon talade också andra språk och kunde förstå ytterligare språk när hon hörde att det användes. Vilken språkbegåvning. Kommande tolk? Jag minns att jag tänkte på denna ivriga lust att lära. Jag minns också föräldrarnas tillit till det skolan gav barnen.

Plötsligt var hon borta

Jag minns också eleven som plötsligt försvann utan att vi fått något meddelande. Det handlade om utvisning och det var som det var. Barnen visste mer om det än jag. Länge undrade jag över det viktiga avskedet, det jag inte hann ta av min elev. Den elev vars ögon följde mig överallt och frågorna som hon ställde om och om igen. ”Hur skalar man potatis?”, ”Kan du lära mig?”, ”Hur säger man…”, ”Hur frågar man…”, ”Vad är korv för något egentligen?” Vetgirighetens frågor.

Jag undrar fortfarande över deras drömmar. De ville bli advokater för att ställa saker till rätta. Någon ville bli läkare för att de varit med om farliga saker och ville rädda många till livet. Någon ville bli tandläkare. En annan ville bli busschaufför för att det verkade så roligt. En annan ville bli polis och motverka brott och sånt.

Den här tillbakablicken kommer med många års undervisande och på ett varierat antal skolor. Idag går de ut gymnasiet, tar studenten och räknas därmed till de som kan studera vidare på universitet och högskolor. De har utbildats genom det svenska skolsystemet. Jag har varit en av deras lärare. Jag har alltid tänkt att en dag kommer jag möta dem men i omvända roller. Jag kommer behöva det de kan. En busstur, ett läkarbesök och en polis.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Så kan skolan möta barnens oro för krig

Körling: Därför fortsätter jag envist hälsa på alla elever jag möter

Körling: Pippi Långstrump behövs när galenskaperna sprider sig

Körling: Sluta skrämma elever med orden ”lätt” och ”svårt”

Körling: Schemalägg en lästimme varje skoldag!

Körling: Fler borde ha min mammas tillit till lärare