Stora brister i känslig övergång
Det är ett för snävt synsätt, en övergång kan vara utmanande på så många olika sätt och inte bara för elever med inlärningssvårigheter, säger forskaren Josefin Ånger. Foto: Stock Adobe och Ulrika Sahlén
Forskning
Hur bra är stödet för elever vid övergången från mellanstadiet till högstadiet? Inte tillräckligt bra, visar ny forskning.
– Det är för ensidigt inriktat på elever på mellanstadiet med identifierade behov av stöd, andra elevers behov kommer i skymundan, säger Josefin Ånger.
Det var delvis utifrån egna erfarenheter som lärare på högstadiet som Josefin Ånger ville titta närmare på övergången.
– Jag hade inte mycket kontakt med lärarna på mellanstadiet och det var synd.
Andra övergångar under skoltiden har det forskats mer om, i synnerhet övergången från förskola till förskoleklass. Men Josefin Ånger, som disputerade vid Umeå universitet i maj, hittade inte mycket vad gäller övergången till högstadiet.
”För snävt synsätt”
För att få en fördjupad bild av hur det ser ut idag gick hon igenom dokument och riktlinjer på nationell nivå och gjorde ett urval av lokala dokument från olika kommuner – därtill hade hon fokusgrupper samt gjorde 17 individuella intervjuer.
Din övergripande slutsats?
– Att begreppet övergång är otydligt. Är det bara en naturlig fortsättning av grundskolan? Eller ska man se högstadiet som något nytt? Man verkar inte heller överens om när övergången börjar och när den slutar. Eller hur man bäst ska stödja eleverna under den här perioden.
Hon är i synnerhet skeptisk till att fokus i så hög grad riktas mot elever i behov av stöd, att övergången i stora stycken bara handlar om graden av specialpedagogiska insatser.
– Det är ett för snävt synsätt, en övergång kan vara utmanande på så många olika sätt och inte bara för elever med inlärningssvårigheter. Högstadiet kräver en annan mognad hos eleverna och en högre grad av eget ansvarstagande.
Mellanstadielärarna hamnar i bakgrunden
De klasslärare hon intervjuat beskriver att de själva ibland kommer helt i bakgrunden när man ska diskutera övergången.
– De upplever att samtalen förs någon annanstans, i synnerhet mellan speciallärare och rektor. Och de betonar att detta medför en risk att man missar elever i behov av stöd men som inte har tydliga specialpedagogiska utmaningar.
En aspekt som flera lyfter är att elevernas relationer med sina lärare förändras i högstadiet. De får inte bara fler lärare att lära känna, de nya band som de knyter med dessa lärare blir också annorlunda. Det blir inte som på mellanstadiet då eleverna träffade en och samma lärare betydligt mer.
Lärarna i studien jobbar både på skolor där mellan- och högstadiet finns i samma skola – och skolor som ligger helt åtskilda. Men de har ändå liknande reflektioner.
– Flera uttryckte att de skulle behöva sitta ner och ha längre samtal lärare emellan, för att kunna nyansera överlämnad information och gemensamt diskutera vad som blir bäst för eleven i den nya miljön.
Vad fann du i de nationella och lokala dokumenten?
– På nationell nivå fokuserar man på specialpedagogiska insatser, på nyanlända elever och på elever med särskild begåvning. På lokal nivå har man ett mer socialt fokus. Men där saknade jag skrivningar om hur skolor kan stötta elever när förväntningarna på dem växer, när de ska klara de ökade kraven på självständighet och eget ansvarstagande.
Efterlyser fler sociala aktiviteter
Josefin Ånger har inte själv intervjuat elever, men har gått igenom forskning om deras syn på övergången.
– De efterlyser fler sociala aktiviteter för att kunna lära känna nya klasskamrater. Och de vill att dessa aktiviteter ska pågå lite längre, inte bara stanna vid någon lära-känna-varandra-dag i början.
Hon sammanfattar det med en träffande liknelse med oss vuxna:
– De får inte vara nya på jobbet speciellt länge.
LÄS ÄVEN
Så kan lärare förenkla barns tidiga skolövergångar
Så blev stökiga övergången mycket mjukare
Israelsson: Bra samarbete med fritids avgörande för många elever
