LÄS MER Stora logiska hål i nya speciallärarutbildningen

Under mitt första lärarvik för en herrans massa år sedan skulle jag undervisa två klasser i svenska och kemi. Samtidigt. På olika våningsplan.

Jag var behörig i svenska men kunde inget om kemi. Rektorn uppmanade mig att testa ”nya pedagogiska grepp” för att klara situationen. Något kändes himlans fel, men som ung och ny vågade jag inte säga emot utan sprang mig andfådd mellan våningarna och fick dåligt samvete när jag stannade för länge på ett plan.

När jag berättade för en äldre kollega ilsknade hon till. ”Pedagogiska grepp” upprepade hon hånfullt och marscherade in på rektorns kontor.

Därefter var det inte tal om mer spring i trappan.

Hur ska det fungera i praktiken när det som krävde två professioner nu ska bäras av en, som dessutom kommer att fortsätta vara underbemannad under överskådlig tid?

Det är nya tider nu och tydligen återigen dags för nya pedagogiska grepp. I utredningen SOU 2026:50 står det att specialpedagog och speciallärare ska gjutas samman till en profession. Kravet på matematik eller svenska för att bli speciallärare slopas och ersätts av ett krav på lärar- eller förskollärarlegitimation. Den som tar examen får sin speciallärarbehörighet kopplad till det stadium där grundexamen finns. Redan utbildade speciallärare och specialpedagoger ska komplettera sin utbildning för behörighet: specialläraren får studera delar av specialpedagogens utbildning och vice versa.

Den nya rollen ska utgå från klassrummet och samtidigt vara en aktiv del av EHT. Specialläraren ska undervisa, kartlägga, handleda och utreda. Man kan fråga sig hur det här ska fungera i praktiken när det som krävde två professioner nu ska bäras av en, som dessutom kommer att fortsätta vara underbemannad under överskådlig tid.

Att den som kartlägger, handleder och undervisar bör ha legitimation för det aktuella stadiet är en av utredningens positiva sidor. Det är också bra att rektorer får mandat att organisera bort utredningsfällor. Att rutinmässigt utreda varenda en som riskerar F är ett resursslösande otyg! Ett sådant arbetssätt riskerar att underminera de nödvändiga utredningarna, som fyller en oumbärlig funktion. Men det tänkta nya arbetssättet medför samma risk.

Det är en tillnärmelsevis absurd paradox att kravet på svenska eller matematik i speciallärarens grundutbildning tas bort. Inte minst i de högre åldrarna barkar förslaget här åt fel håll. Liberalerna som har byggt hela sin skolpolitiska identitet på kunskapsfokus menar alltså att våra sköraste barn och ungdomar lätt kan undervisas av lärare som saknar korrekt ämneskompetens.

Ska en speciallärare som är tysk- och historielärare verkligen samundervisa ihop med matteläraren och ge sig på att förklara algebra? Eller, ännu värre, leda den särskilda undervisningsgruppen i matematik? Eller ska vi kanske utbilda och anställa en speciallärare för respektive ämne?

Visst tror jag på specialpedagogiken som stödstruktur, men någon måtta får det väl ändå vara på vilka mirakel den förväntas åstadkomma.

Och hur vore det om man satsade mer på det förebyggande specialpedagogiska arbetet i stället för att tro att stödundervisning är en gudagåva som råder bot på precis alla problem i skolan? När det främjande och förebyggande arbetet tonas ner samtidigt som ämnesfokuset luckras upp lär antalet elever i behov av särskilt stöd öka lavinartat. Snacka om snöbollseffekt.

När jag i början på 2000-talet rusade i trappan och förväntades förklara reaktionsformler var det egentligen bara den äldre lärarinnan som höjde på ögonbrynen. Men hon hade ju rätt: undervisning kräver ämnesdjup, och det infinner sig inte bara för att man springer snabbt som attan i ett skoltrapphus. Därför motsätter jag mig en urvattnad speciallärarroll som förväntas ta ”nya pedagogiska grepp” lite här och var.

Mitt förslag blir i stället att specialpedagogen, liksom specialläraren i dag, får en utökad legitimation kopplad till sin grundlegitimation. För jag har verkligen svårt att se att lösningen på skolans problem skulle vara att trycka in allt mellan himmel och jord i en och samma profession. Och går det verkligen att göra specialläraren bredare, mer specialiserad, mer undervisningsnära och samtidigt mer systemiskt kompetent, inom samma 90 hp?

Bara häromdagen hörde jag skolminister Mohamsson återigen prata om vikten av ”kunskapsfokus”. Så följdfrågan borde bli: varför ska speciallärarna bli mindre kunskapsfokuserade, och eleverna som har det tuffast få stöd av lärare med mindre kunskapskrav på sig än i dag?

LÄS ÄVEN

”Den nya spec-utbildningen räcker inte till för anpassad skola heller”

Skolan, inte eleverna, ska ha underkänt betyg

Varför vill vi sätta dumstrutar på elever igen?