Debatt: Skolfrånvaro får inte bli en prestigekamp
Våra barn fastnade mellan stolarna. I stället för samsyn blev det ett ”vi-och-dom”-tänk, skriver Helén Englund Dock, lärare i fritidshem och npf-förälder. (Bilden är en genrebild).
Debatt Som npf-förälder och lärare i fritidshem vet jag hur svårt det är att se behov och att kunna göra de anpassningar som behövs i skolan, men vi måste försöka. Vi som arbetar i skolan måste få förutsättningar att stötta alla våra elever, skriver Helén Englund Dock, lärare i fritidshem.
Jag är lärare i fritidshem och förälder till tre barn med npf-diagnoser (autism och adhd). Två av mina barn föll ur skolan i mellanstadiet. De föll ur innan de fick sina diagnoser.
Mina barn hade tyvärr förmågan att hålla ihop, att maskera. Jag skriver ”tyvärr” för att på grund av att de höll ihop fick de inga anpassningar i skolan. De var helt slut när de kom hem i stället. Hemma kunde de inte hålla ihop utan kraschade. Vi fick se eftereffekten av en tuff skoldag som utåt sett såg ut att fungera.
Våra barns skolfrånvaro ökade och eftersom mina barn inte visade sitt mående i skolan blev frånvaron ett ”hemmaproblem”. Skolplikten skulle uppfyllas och vi lät våra barn vara hemma lite väl lätt, tyckte skolan.
”Gjorde allt”
Jag kan säga att vi gjorde ALLT för att våra barn skulle klara skolan. Vi fortsatte att stötta med läxor, fixade matsäckar och gympapåsar, hade regler för speltid och sovtid. Vi och våra barn kämpade verkligen!
Det som ändrades var skolan. Nya ämnen och ämneslärare, mer eget ansvar, annan jargong med kompisar.
Vi kom till ett läge då det inte gick att tvinga våra barn till skolan längre. De mådde för dåligt psykiskt. Vi tvingades att välja mellan mående och skolplikt.
Våra barn ville gå till skolan. De försökte så länge. På kvällarna peppade de sig själva och sedan kom morgonen och då tog det stopp.
Våra barn fastnade mellan stolarna. I stället för samsyn blev det ett ”vi-och-dom”-tänk, främst för vår äldsta son.
”Får inte bli en polarisering”
Det får inte bli en polarisering mellan hemmet och skolan. Inte en prestigekamp. Inte ”vi har rätt, ni har fel”.
Vi kan alla ha rätt! Vi måste se hela barnet hela dygnet tillsammans. Vi måste samarbeta. Anpassningar i skolan behövs för att orka med hela livet, skola och fritid.
Som npf-förälder och lärare i fritidshem vet jag hur svårt det är att se behov och att hinna/kunna göra de anpassningar som behövs i skolan, men vi måste försöka. Vi som arbetar i skolan måste få förutsättningar att stötta alla våra elever.
Som pedagog är det väldigt viktigt att lyssna på vårdnadshavare och som vårdnadshavare är det viktigt att lyssna på pedagoger. Vi har olika infallsvinklar och erfarenheter.
För barnens skull måste vi vara ett stort VI – tillsammans.
Helén Englund Dock, lärare i fritidshem och npf-förälder, som driver bloggen ”Supermamsen”.
LÄS OCKSÅ:
Debatt: Skolfrånvaro är inte ett beteendeproblem – det är ett relationsproblem
Ny rapport: Många elever med npf orkar inte med fritidshemmet
