En del kan inte sitta stilla, andra flackar med blicken när vi tittar in i deras ögon, några vet inte vad det innebär att lyssna. Barn av vår tid kräver pedagogik av vår tid. Vi kan inte längre förvänta oss att barn lyssnar uppmärksamt eller att de orkar vara intresserade mer än några minuter, kanske lite längre om vi har tur. Vi möter barn som inte är involverade i samtal, ovana vid ögonkontakt och med en koncentrationsförmåga som kräver lättsam underhållning.

Så tänker jag när jag ser den lilla femåringen ligga på en bänk i väntan på tunnelbanan. Ipaden spelar film. Barnet har lagt sig till rätta som vore hon hemma. Föräldrarna sitter i sina världar. Runt detta sällskap finns det levande livet att ta del av. Farbrorn som går förbi bär en hatt som ser rolig ut. Tanten som bär sina väskor, hur mycket har hon handlat och jag, som står och tittar på barnet. Om våra ögon möttes skulle jag le stort för att barnet är ett barn och jag är en vuxen som har till arbete att se om och till barns bästa. Jag skulle kunna bli detta barns lärare.

Lärare behöver visa vägen

Med den frågan malande inom mig skriver jag denna krönika. Inte för att beklaga och vrida klockan tillbaka utan för att lägga upp en plan för hur jag ska arbeta och vilken lärare jag måste bli för detta barn, och de andra som också fått sin värld begränsad av att titta på annat medan det som sker runt omkring görs ointressant. Barnen som kanske alldeles för sällan möter de varma ögonens lyssnande och öronens tålmodiga väntan på barnets formuleringar. Det jag som lärare måste visa vägen för. Och studierna, alfabetets ljudande början och dess läsande fortsättning kräver arbete och åter arbete av den lilla som vilat framför en bildskärm som underhåller. Jag måste tänka i termer av att bygga upp förmågan till koncentration. Jag kan inte kräva den. Jag behöver en klocka för att visa eleven att nu var du koncentrerad i fem minuter, låt oss se hur du kan imorgon? Jag måste högläsa för att på sikt väcka de inre bilderna som en text kan producera i barnets värld. Jag behöver också lära dem att en berättelse inte genast avslöjar sig utan vi behöver vårt tålamod och vår ivriga nyfikenhet på det som komma ska. Jag behöver lära dem att resonera med mig och med klasskamraterna, visa att argument byggs upp av kunskaper men att känslorna kan få oss att tycka och känna. Jag behöver organisera för samtal och gemenskap. Allt det jag en gång kunde ta mer för givet men som jag idag måste iscensätta.

En annan framtid

I Edinburgh, där jag ofta är, hämtar jag mitt barnbarn från skolan och går med föräldrarna till den närliggande parken. Jag räknar till nästan fyrtio vuxna men de lekande barnen i alla åldrar kan jag knappast räkna alls. De springer, pratar, hittar på. Ett barn sitter i ett träd. Tittar ut. Ser på. Inte en förälder med mobil. Alla pratar med alla. Innan vi fortsätter hem känner jag redan sju föräldrar vid namn. Kanske är det en framtid att verka för.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Elevernas nya snabba språk ställer till det

Körling: Svenska lärare borde känna samma stolthet som finska

Körling: Snart kan min gamla elev vara min läkare

Körling: Dagen jag litade som mest på min profession