Det var i begynnelsen av mitt yrkesliv. Jag kom till skolan fylld med idéer om vad jag ville undervisa om och hur jag ville undervisa. Det var närmast en chock att för första gången stå framför sin klass och känna ansvaret för deras, var och ens, utbildning.

Jag skulle se till att de här små barnen skulle anamma skolkulturen, bli elever, och att de skulle lära sig att läsa, skriva och räkna. Varenda lärare på lågstadiet i skolan där jag arbetade förstod sitt läraruppdrag. De kunde sina saker. Nu var jag ny inom kollegiet men också alldeles ny som lärare.

Allt flöt på – ett tag

Jag anammade snart varenda läslära, förstod vikten av att rätta och kontrollera, följa upp och undervisa. Kollegiet diskuterade sällan elever utan mer vad som ägde rum och vilka böcker vi läste högt. Allt flöt på tills mina kollegor upptäckte att jag ännu inte hade börjat arbeta med bondgården. Detta var ett obligatorium för lärare i årskurs två. Men jag hade påbörjat ett arbete med broar.

Mina elever byggde broar, undersökte broar och använde bron som metafor för kontakter och äventyr. Eleverna var brobyggare när de skulle vara bönder. Vid varje möte fick jag en vänlig påminnelse om att arbeta med bondgården. Inom mig växte stressen. Bondgården! När ska jag avbryta brobyggandet och kila in bondgården.

Eleverna fick hjälpa mig

En vanlig tisdag bestämde jag mig för att lägga ut mitt problem för eleverna. Skulle vi kunna göra ett bondgårdsarbete under denna tisdag? Eleverna fick hjälpa mig. Som de hjälpte mig. En vägg kläddes. Små böcker skapades. Frågor ställdes. Klasskamraterna svarade.

Nej, kamelen kan inte vara i en bondgård. Absolut inte lejon. Det var elever som ville sätta sprätt på bondgården och bjuda in det oväntade. Jag satt i klassrummets mitt. Aldrig tidigare hade jag litat så mycket på min profession som då. Jag var läraren i mitten. Frågorna som ställdes noterade jag. Eleverna frågade mer om hur de skulle göra saker och ting och mindre om det de skulle lära sig. Det blev en lärdom. Att detta ”hur” blir så viktigt i skolan.

”Instant bondgård”

När dagen var slut och vi alla hade städat undan fanns på storväggen ett gigantiskt arbete om bond­gården. Jag kallade det instant bondgård. Lärarkollegiet kunde lämna frågan om vi arbetat som vi skulle. Brobygget fortsatte. Snart fanns våra broar jämte den verkliga som byggdes vid norra kusten.

Det var som om jag mitt i min praktik förstod brobyggets betydelse. Den att vi skapar broar för att öka kontakten och tillgängligheten och överbrygga hinder. En lärdom jag kom att fila vidare på.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Så kan skolan möta barnens oro för krig

Körling: Därför fortsätter jag envist hälsa på alla elever jag möter

Körling: Pippi Långstrump behövs när galenskaperna sprider sig

Körling: Schemalägg en lästimme varje skoldag!

Körling: Sluta skrämma elever med orden ”lätt” och ”svårt”