En förbjuden lek uppstår på skolgården, det är en rink, barn har upptäckt att man kan leka brottning. En lek som snabbt kan spåra ur, och stämningen är intensiv och något hätsk. En klasslärare och jag kommer dit, klassläraren säger till barngruppen att sluta, ingen hör, ingen bryr sig. Jag funderar, och plötsligt, från ingenstans, kommer jag på att jag kan introducera en helt ny lek i stället för att bara förbjuda. 

Jag säger till klassläraren att jag måste hämta en sak, och att hon får hålla ställningarna en stund själv. Jag hittar en boll, och kommer tillbaka. Jag kastar in bollen i rinken och berättar att jag har en ny lek som vi hellre kan leka, och förklarar reglerna kort. Reaktionen blir först ilska över att inte få leka brottning och några går i väg arga, men jag rullar bollen mot en av de mer styrande eleverna och säger till honom att han får akta sig så han inte blir träffad för då åker han ut. Han är snabb på pucken och sedan försöker han träffa sin närmaste kompis. Några elever kommer tillbaka och så är vi i gång med spelet gagaboll. Stämningen är mycket trevligare nu än när eleverna lekte brottning. 

Lyckades bryta något destruktivt

Jag är glad, jag lyckades bryta något destruktivt men samtidigt behålla och göra något konstruktivt av energin som fanns, i stället för att släcka både den och leken.

Det ringer in, och fritidshemmet börjar. Jag hör på håll hur min kollega berättar för en förskollärare att jag startade en annan lek i rinken, som funkade bra, och att hon tycker att jag är kreativ.

Under dagen hörde jag sedan att en annan klasslärare berättat för rektorn att jag och en kollega hade avbrutit brottning ute på skolgården. Jag fick kort till mig av rektorn att det var bra.

Jag kan säga att min kollegas kommentar till förskolläraren fick mig att jubla inombords. För visst, jag hade avbrutit leken brottning, men det hade jag också kunnat göra på flera andra sätt, till exempel genom att skrika, straffa och komma med hot. Att jag kom på att introducera gagaboll, det var ett mindre genidrag från min sida. 

Offerkofta och vassa armbågar

Jag tänker mycket på hur vi skol- och fritidshemspersonal är med och mot varandra. Jag tror att det är viktigt att kunna hjälpa, se, bekräfta och höja varandra. Både inom professionen och över gränserna. Men genom åren ute på fältet har jag emellanåt bevittnat det motsatta i tuffa arbetsgrupper. Där det blir vassa armbågar, fritidspersonal som tar på sig offerkofta i lägen det inte borde behövas, fritidspersonal som ser ner på både kollegor inom professionen och över gränserna, men också hur andra professioner kan se ner på fritidslärare och vår profession enormt.

Min kollega fick mig att känna mig sedd. Det var en tuff situation, att jag sprang i väg och hämtade en boll hade kunnat få dåliga konsekvenser. Men också mitt drag, för visst kan det ses som impulsivt och kreativt att ersätta en förbjuden lek med en annan lek. För mig är det en del av fritidspedagogiken. Att arbeta med elevgruppen med leken som centralt redskap. 

Jag tror att vi vuxna måste tänka till innan vi förbjuder något. Hur kan vi ersätta det med något annat? Varför förbjuder vi olika lekar och hur förbjuder vi dem? Är barnen med på våra regler, och hur kan man göra dem delaktiga i de olika reglerna vi har?

Och Katarina, tack för att du ser mig, trots att du är lågstadielärare och jag fritidslärare. Vi är ett bra team! 

Irina Eriksson är lärare i fritidshem i Österund.

LÄS OCKSÅ:

Vi är alla lärare – och tillsammans är vi starka

Debatt: En hel lärargrupp reduceras till ett par extra händer

Forskarna: Föråldrade synsätt på fritidshemmets personal

Skolor tar inte vara på fritidslärarnas kunskaper

Eriksson: Eleven satte fingret på det vackra med fritidshemmet