Härjefors: Kollegor på fritidshemmet, utbilda er

Vi är många erfarna, kompetenta och engagerade människor som varje dag gör viktiga insatser för fritidshemmet och för barnen som tillhör det. En del är utbildade lärare i fritidshem eller fritidspedagoger. Andra har en annan utbildning och många saknar utbildning helt.

Det finns fantastiska medarbetare i alla de grupperna. Människor som byggt upp en enorm yrkesskicklighet genom många år i verksamheten, som skapar relationer, har fingertoppskänsla och som varje dag gör skillnad för barn.

Men till dig som saknar utbildning och samtidigt brinner för fritidshemmet har jag ändå en uppmaning:

Utbilda dig.

Vi behöver bli fler lärare

Inte för att ett examensbevis automatiskt gör dig till en bättre kollega. Inte heller för att alla de erfarenheter och kunskaper du redan har plötsligt blir mer värda när de står på ett papper. Utan för att vi behöver bli fler.

Ju fler utbildade lärare vi blir i fritidshemmet, desto större möjligheter har vi att utveckla kvaliteten i verksamheten. Men det handlar också om något större. Om yrket. Om professionen. Om vår gemensamma möjlighet att kräva de förutsättningar som behövs för att faktiskt utföra det uppdrag vi har fått.

För mig var det aldrig självklart att utbilda mig. Min egen relation till yrket har gått i vågor. Ibland har jag tänkt att jag har världens bästa jobb. Relationerna till barnen. Möjligheten att göra skillnad. Alla de där små ögonblicken som är svåra att beskriva för någon som aldrig har arbetat på ett fritidshem.

Andra gånger har jag varit betydligt mer tveksam.

Ingen spikrak väg

De inre och yttre förutsättningarna har ibland gjort yrkesutövningen svår. För stora barngrupper, för få kollegor och en verksamhet som alltför ofta förväntas anpassa sig efter allt annat som händer under skoldagen. Då har jag funderat på om det verkligen är här jag ska vara.

Men någonstans längs vägen förändrades någonting.

Jag minns särskilt en stund i den norska staden Bergen där jag var på sommarsemester. Där fattade jag ett beslut som i efterhand har blivit betydligt viktigare för mig än jag förstod just då. Ett modigt beslut. Ett avgörande beslut.

Jag skulle slutföra min utbildning. Jag skulle bli lärare i fritidshem. Vägen dit var inte alltid spikrak. Att kombinera arbete, studier och resten av livet kräver sitt. Men när jag nu står på andra sidan är jag väldigt glad att jag gjorde det.

Utbildningen har inte suddat ut de kunskaper jag hade sedan tidigare. Tvärtom. Mina år i fritidshemmet har fått möta teorier, forskning och andra människors erfarenheter. Jag har fått möjlighet att sätta ord på sådant som jag tidigare kanske gjorde mer intuitivt. Jag har fått utmana mina egna föreställningar och diskutera varför vi gör som vi gör och om vi faktiskt borde göra på något annat sätt.

Jag uppskattar det professionella tankeutbytet. Jag uppskattar att få ta del av aktuell forskning och studier. Och jag uppskattar att tillhöra en profession som har ett eget kunskapsområde och ett viktigt uppdrag i svensk skola.

Men utbildningen har också gett mig någonting annat.

Stolthet.

Från jobb till profession

Jag har arbetat i fritidshemmet i många år och varit stolt över mitt arbete långt innan jag blev färdigutbildad. Ändå betyder det någonting för mig att i dag kunna säga att jag är legitimerad lärare i fritidshem.

Inte för att jag plötsligt blev en helt annan yrkesperson den dagen legitimationen kom.
Utan för att jag valde att ta min erfarenhet vidare och göra yrket till min profession. Och kanske är det också därför jag skriver det här.

Det finns mängder av människor ute på våra fritidshem som har arbetat i fem, tio, femton eller tjugo år. Som kan verksamheten utan och innan. Som barnen söker sig till. Som kollegorna frågar när de behöver hjälp. Som har idéerna, engagemanget och erfarenheten.

Till er vill jag säga: fundera på nästa steg.

Och skräms inte av allt du läser om som inte fungerar. Det är där du kommer in. Med fler utbildade kollegor kan vi göra ännu större skillnad.

Undersök vilka vägar som finns. Ta reda på vad som skulle krävas för just dig. Kanske finns det möjlighet att tillgodoräkna tidigare erfarenheter eller studera samtidigt som du arbetar. Kanske känns vägen lång. Kanske passar det inte alls just nu.

Skapar stolthet

Men avfärda inte tanken. För fritidshemmet behöver er erfarenhet och professionen behöver fler utbildade lärare. Det kanske inte är så att någon bestämmer sig för att utbilda sig efter att ha läst en krönika. Förmodligen inte.

Men kanske är just den här texten den lilla signal som gör att någon senare i höst börjar undersöka möjligheterna. Att någon skickar ett mejl till ett universitet, läser om olika utbildningsvägar eller för första gången tänker: Varför skulle inte jag kunna bli lärare i fritidshem?

Jag är fortfarande samma person som innan utbildningen. Jag bär med mig samma erfarenheter, samma engagemang och samma vilja att göra skillnad.

Men något har förändrats.
Jag jobbar inte ”bara” på fritidshemmet.
Jag är lärare i fritidshem.

Och det är jag stolt över.

Andreas Härjefors, lärare i fritidshem i Stockholm.

LÄS OCKSÅ:

Eriksson: Utbildning lönar sig visst

Härjefors: Så kan fritidshemmet vara en motpol till skolan

50 elever per lärare – här är värsta kommunerna

Nya siffror: Färre behöriga lärare på fritidshemmen