Härjefors: Sluta använda fritidshemmet som spargris

Skolavslutningarna har passerat, lovfritids har kommit i gång, utvärderingar har genomförts och på många håll pågår flyttstök, ommöbleringar och planering inför hösten.

Om det är något jag vill lyfta så här års så är det tjänstefördelningen.

Förra våren skrev jag en krönika om hur tjänstefördelningen för fritidshemspersonal ibland kan kännas som ett lotteri. En annan sak som jag har funderat på under mina år i fritidshemmet – inte bara utifrån egna erfarenheter utan också genom samtal med kollegor och genom att följa debatten – är hur fritidshemmet alltför ofta används som en spargris.

Känner du igen det här?

"Vi behöver ta bort en tjänst i arbetslaget."

"Vi behöver minska antalet elevassistenter."

"Vi har fått sparkrav."

Elevernas behov försvinner inte

Och där står man sedan och tittar på samma elevgrupp. Med samma behov. Samma utmaningar. Samma möjligheter.

Men med färre vuxna.

Eller som TV4-programledaren Pär Lernström brukar säga i tv-programmet Boxen:

"Lös det!"

Problemet är att elevernas behov inte försvinner bara för att tjänsterna gör det.

Det är ofta här besparingarna hamnar först. Skolans kärnuppdrag ska värnas, vilket naturligtvis är viktigt. Behöriga lärare ska finnas i klassrummen. Men då blir det också lätt att börja skära i verksamheter runt omkring eleverna. I fritidshemmet. Bland elevassistenter. Bland barnskötare. Bland de vuxna som möter eleverna före, under och efter skoldagen.

När ekonomin blir ansträngd verkar fritidshemmet alltför ofta vara det första stället där man letar pengar. Som om verksamheten vore en reservbudget snarare än en del av skolans utbildningsuppdrag.

Blev dyrt att spara

Första gången jag upplevde detta var för över tio år sedan. Jag fick höra att verksamheten behövde få ”en budget i balans.” Då förstod jag inte riktigt vad det innebar. Men ganska snart hade flera elevassistenter försvunnit. Kvar stod elever med samma behov som tidigare och en personalgrupp som försökte få vardagen att fungera med betydligt mindre resurser.

Vid ett annat tillfälle var jag ny i ett fritidslag inför höstterminen. Elevgruppen hade haft ett tufft år bakom sig och flera förändringar hade redan skett. När jag satt på vårt första möte reagerade jag direkt på hur få vi var i förhållande till gruppens storlek och behov.

Det blev ett kämpigt läsår.

När året var slut hade ytterligare tre personer anställts för att stötta upp verksamheten. Tre personer är mycket.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om situationen hade sett annorlunda ut om man från början hade vågat satsa på en eller två tjänster till, i stället för att senare tvingas panikrekrytera.

Ibland blir det dyrt att spara.

Märklig paradox

Det finns också en märklig paradox i att vi talar om kvalitet, undervisning och utbildningsuppdrag samtidigt som ekonomin ibland gör att billigast möjlig bemanning framstår som den mest attraktiva lösningen.

Missförstå mig inte. Jag har själv arbetat större delen av mitt yrkesliv som barnskötare och vet att det finns otroligt skickliga kollegor utan lärarutbildning. Många fritidshem hade inte fungerat utan deras erfarenhet, relationer och engagemang.

Men om vi menar allvar med fritidshemmets uppdrag behöver vi också våga investera i kompetens. Frågan borde inte vara hur billigt vi kan bemanna verksamheten, utan vilken kompetens eleverna behöver möta.

Vi behöver våga ställa oss frågan:

Kan vi, med handen på hjärtat, säga att bemanningen i fritidshemmet är tillräcklig utifrån barngruppens storlek och behov?

Om svaret är ja – då är det bara att gratulera och gå på ett välförtjänt sommarlov.

Om svaret är nej – då behöver vi prata om det.

Inte nästa år.

Inte när problemen blivit akuta.

Nu.

För fritidshemmet är inte en spargris.

När vi tar bort vuxna försvinner inte elevernas behov. Behoven finns kvar. Skillnaden är bara att färre människor ska möta dem.

Färre vuxna som kan bygga relationer.
Färre vuxna som kan förebygga konflikter.
Färre vuxna som kan fånga upp den elev som har en dålig dag.
Färre vuxna som kan stötta den som behöver hjälp in i leken.
Färre vuxna som kan skapa den där verksamheten som gör att barn faktiskt vill stanna kvar efter skoldagens slut.

Vad händer med barnen när vi sparar?

Och det är kanske det som stör mig mest i den här diskussionen.

Att vi ibland pratar om tjänster, procenttal och budgetrader som om det vore det viktiga.

Men bakom varje tjänst finns människor.

Och bakom varje tjänst som försvinner finns barn som får lite mindre av något de behöver.

Därför borde frågan aldrig vara:

"Hur mycket kan vi spara?"

Den borde vara:

"Vad händer med barnen när vi gör det?"

För fritidshemmet är inte en reservbudget.

Det är inte en verksamhet som kan slimmas lite till varje gång ekonomin blir ansträngd.

Det är en del av skolans utbildningsuppdrag.

Och det är en plats där hundratusentals barn varje dag bygger relationer, självständighet, trygghet och framtidstro.

Vi kan spara på mycket.

Men vi har inte råd att spara bort vuxna ur barns vardag.

LÄS OCKSÅ:

366 elever per lärare – här är värsta kommunerna

För stora barngrupper på fritidshemmen – kräver lag om maxtak

Forskaren: ”Ta för er mer, lärare i fritidshem!”

Härjefors: Äntligen lärare i fritidshem – med ansvar för att lyfta vårt uppdrag

Härjefors: Vi lärare i fritidshem har nog landets svåraste ledaruppdrag

Tre fritidslärare om vad som stressar dem mest