Fritidsläraren: ”Sanningen är att jag inte fattar hur jag orkar”
Läraren i fritidshem Maria Ljung skildrar en intensiv arbetsdag i skolan och på fritidshemmet.
Gästkrönika
En förälder kom fram och sa: ”Jag fattar inte hur ni orkar.” Jag log mitt lögnaktiga superkraftsleende. Sanningen är att jag inte heller fattar hur jag orkar, men jag gör det ändå, skriver läraren i fritidshem Maria Ljung, i en dagbok från fritidshemmets värld.
Det här är en dagbok från fritidshemsvärlden, där allt är sant men ibland så dråpligt att man måste dra det till sin spets för att orka se klart.
September 2026
Kära dagbok,
Ibland undrar jag om någon egentligen vet vad samverkan betyder. På pappret låter det som ett mjukt ord, som att vi sitter i ring och hummar tillsammans. I verkligheten innebär det att jag enskilt i ett litet rum intill klassrummet undervisar de barn som har det allra svårast med inlärning, eller de som inte alls är ämnade för en skolform där 30 barn sitter i ett rum och alla ljud är som små explosioner. Jag är pedagog, psykolog, brandvägg och mänsklig ljuddämpare i ett — för att klassläraren ska kunna undervisa resten av gruppen utan att förlora förståndet.
Lekledare och konflikthanterare
När jag inte undervisar är jag rastvakt. Det betyder att jag ska vara ute först, innan barnen ens hunnit börja bråka om vem som ”fick den här gungan först”. Jag är lekledare, konflikthanterare och första hjälpen‑läkare samtidigt. Jag har plåster i fickan, visselpipa i handen och en känsla av att jag borde ha hjälm. Ibland undrar jag om jag borde ha skyddsväst också, men jag nöjer mig med min reflexväst och ren viljestyrka.
I matsalen hjälper jag barnen att stå på led, bära brickor, hitta bestick och förstå att man inte behöver skrika för att få mer potatis. Själv har jag ungefär 20 minuter på mig att äta — precis lagom för att hinna inhalera lunchen och samtidigt lösa tre konflikter om vem som ”tog sista köttbullen”. Jag har accepterat att min egen måltid är mer överlevnadsstrategi än näringsintag.
”En lukt av svett och existensiell kris”
Efter skoldagen börjar fritids, mitt huvuduppdrag, där jag möts av en lukt som bäst kan beskrivas som ”svettiga gympaskor blandade med existentiell kris”. Barnen är redan i gång med att diskutera huruvida Pokémon är verkliga, och jag känner hur min själ lämnar kroppen en liten stund för att ta en paus i ett parallellt universum där ingen konstant ropar mitt namn.
Vid mellis utbröt en konflikt om en gurkbit. Jag försökte medla som en FN‑delegat i miniformat, men insåg snabbt att gurkans symboliska värde vida överstiger min egen lön. Det är märkligt hur en grön stav kan bli en fråga om identitet, rättvisa och moral.
Jag känner hur min själ lämnar kroppen en liten stund för att ta en paus i ett parallellt universum där ingen konstant ropar mitt namn.
Sen var det pyssel. Jag älskar pyssel, dagbok, men i dag fick jag förklara för tredje gången att glitter inte är ett livsmedel och att man inte ska ”smaka lite bara för att se”. Jag är inte säker på att jag nådde fram. Jag är däremot säker på att någon kommer glittra i avföringen i morgon.
Gör det ändå – för elever och kollegor
En förälder kom fram och sa: ”Jag fattar inte hur ni orkar.” Jag log mitt lögnaktiga superkraftsleende. Sanningen är att jag inte heller fattar hur jag orkar, men jag gör det ändå. För barnen. För kollegorna. För att någon måste hålla ihop den här märkliga, vackra, utmattande världen som kallas fritids.
Nu sitter jag här med mitt kalla kaffe och en känsla av att jag både överlevt och förlorat något idag. Men jag kommer tillbaka i morgon. För sådan är jag. Halvt pedagog, halvt psykolog, halvt stuntman. Och trots allt — eller kanske på grund av allt — älskar jag det. Men hur länge är det rimligt att kärlek ska räcka för att bära en hel verksamhet?
Maria Ljung, bild- och fritidshemslärare i Stockholm.
LÄS OCKSÅ:
Debatt: Skolfrånvaro är inte ett beteendeproblem – det är ett relationsproblem
Debatt: Fritidshemmet är skolans blinda fläck inför valet
