Deras raster gör det roligt att komma till skolan

Det första som sköljer över oss när vi kliver in på Bergvretenskolans gård en solig morgon är musiken. En bit bort, vid en lönndunge, står en stor, rullbar högtalare som dundrar ut Kajs ”Economy Plus” över skolgården.

Vi går närmare och möts snart av nästa våg: såpbubblor. Tusentals färggranna bubblor virvlar ut över den öppna lekytan, från en eldriven kanon vid skolans lånebod, som utgör navet i rastverksamheten.

– Det ska vara kul att komma till skolan, säger Axel Johansson, lärare i fritidshem, inifrån ett moln av bubblor.

–  Alla ska känna att de har något meningsfullt att göra på rasten, och sedan kunna gå in till lektionen med en bra känsla i kroppen.

Han och grundskolläraren David Isberg utgör duon som med hjärta, uppfinningsrikedom och fokus på elevernas mående ser till att rasterna på skolan fylls med meningsfulla, varierande och inbjudande aktiviteter. En gatupratare bredvid högtalaren listar ”Veckans rastverksamhet”, som pågår 11–12.30 varje dag: funbattle, teater/poesi, lägga rätt och besök från välgörenhetsorganisationen Lions.

– Aktiviteterna låter eleverna lyckas, och samtidigt förebygger de konflikter, säger David Isberg.

Kollegornas passion för rasterna lyser igenom när de berättar om sitt arbete. Men två andra pusselbitar har varit minst lika avgörande för deras framgångsrika arbete: Tid och mandat. Skolans ledning har slagit fast att rasterna är vad de båda ska fokusera på, och de ska inte bollas omkring mellan olika inhopp och stöduppdrag i klassrummen.

Nytt upplägg för rasten

Så har det inte alltid varit. Men med stöd av rektor Frida Johansson har Axel Johansson och David Isberg de senaste två åren karvat ut sina egna roller, och ett upplägg för hela rastverksamheten.

– Tidigare var vi kopplade till varsitt arbetslag, och då var vi inne på lektioner till halv elva, sedan var det ut och bemanna låneboden till halv ett, och sedan direkt in på fritidshemmet eller tillbaka till lektioner, säger Axel Johansson.

Den enda tid som fanns till planering eller utveckling av rastverksamheten var loven – men då skulle de samtidigt vara på fritidshemmet.

– Det blev inte så mycket till utveckling och att skapa saker. Snarare reparera, säger Axel Johansson.

– Vi såg att barnen trivdes med de aktiviteter vi ändå fick till. Men vi kände att det skulle kunna ge ännu mer effekt om det fanns mer tid för planering, säger David Isberg.

Dessutom var det bara runt 300 av skolans drygt 800 elever som fick ta del av rastverksamheten, då varken mellanstadiet eller förskoleklasserna omfattades.

Startskottet för den förändring som skett sedan dess var en föreläsning av Tino Skovlund, lärare i fritidshem och nationell samordnare på Fritidsbanken. Hans ”Lekotek-pedagogik” var just den typ av vidareutveckling av rasterna de själva önskade genomföra.

– Vi enades om att ”det här vill vi göra”. Och rektorn var med på tåget, säger David Isberg.

Sagt och gjort. Han och Axel Johansson fick i uppdrag att utforma en formell tjänstebeskrivning som förklarar syftet med verksamheten och hur tjänsterna kan fördelas.

– Där fick vi in inte bara vad som är positivt för eleverna, utan även det här att vi inte ska behöva springa mellan klassrum och rast. Så det blir även en arbetsmiljöförbättring, säger David Isberg.

Rasten påverkar klassrummet

Nu jobbar de 60 procent med rastverksamheten, och 40 procent på fritidshemmet. Fördelningen togs fram i samarbete med skolans lärare, eftersom förändringen påverkade dem i högsta grad; två stöttande lärare försvann från klassrummen.

– Det var en stor förändring. Men om vi kan hjälpa eleverna att lyckas ute på rasten så underlättar det vad som sker i klassrummet sedan, säger David Isberg

Ute på skolgården har lågstadiet kommit ut till rast, och eleverna flockas kring låneboden. Där hämtar de ut böcker, gitarrer, elpianon, bollar, käpphästar, spel och mycket mera, och sprider ut sig över gården. Några dansar runt bland såpbubblorna, andra klättrar i ställningar, spelar innebandy eller lägger sig i en av hängmattorna.

Det ska alltid kännas positivt och tryggt att möta oss – för alla elever.

Ytterligare ett par andra står inne i boden och sköter utlåningen.

– Ett av de första målen med boden var att den ska vara självgående. Vi två öppnar och ser till att sakerna ligger på rätt ställe, men sedan ska vi inte vara där så mycket alls, säger Axel Johansson.

Årskurs 3–6 ansvarar för att bemanna boden, enligt ett schema som tas fram tillsammans med klasslärarna. När Fritidspedagogik är på besök i slutet av läsåret pågår även inskolning av eleverna i nuvarande årskurs två, så de är redo för uppdraget efter sommaren.

På det här viset är Axel Johansson och David Isberg fria att röra sig runt på skolgården – även om de förstås har ett öga på boden – medan barnen lär sig att ta hand om det gemensamma och får känna att vuxenvärlden litar på dem och deras förmåga.

Duon bär orangea västar med sina namn skrivna med spritpenna på ryggen. Bland den växande skaran elever ute på gården rör sig nu även fler lärare, barnskötare och andra vuxna, klädda i gula västar. Den gula västen signalerar till kollegor att ”här är en vuxen som kan ta eventuella konflikter”, medan den orangea säger motsatsen.

– Det är klart att vi säger åt en elev som gör något galet. Men vi två ska aldrig kliva in i konflikter. Det ska alltid kännas positivt och tryggt att möta oss, för alla elever, förklarar Alex Johansson.

”Barn i mellanstadiet vill leka”

Bodens klädnypssystem för utlåning är också färgkodat. Varje elev har sin klädnypa, med färg efter årskurs, att hänga upp som pant för att låna något.

Det har synliggjort en förändring i de äldre elevernas beteende.

– Förut har vi inte lockat årskurs 4, 5 och 6. Men tittar man nu på låneboden så är det säkert 250 klädnypor från elever i mellanstadiet som varit där och lånat något, för att de vill göra någonting aktivt, säger David Isberg.

– Det visar något viktigt. Att barn i mellanstadiet vill leka. Och vi ser en ökning framför allt av tjejer i mellanstadiet, som tar mer plats och är mer aktiva på skolgården nu. Det tycker jag är fantastiskt.

Skolgården är stor, precis som hela Bergvretenskolan. 3 hektar respektive 950 kvadratmeter för att vara exakt. I dag samsas 113 anställda och 860 elever i F–9 om utrymmet. 37 av de anställda jobbar på fritidshemmet och närmare 350 elever är inskrivna.

Ändå pågår utbyggnad för fullt, och såväl baracker som den ursprungliga skolbyggnaden får ett andra våningsplan. Enköping är en inflyttningsort, och när bygget är klart ska skolan kunna husera 1 000 elever.

Låneboden har en noga utvald central placering på skolgården, men givet skolans storlek behövs långa tentakler för att nå alla elever. En sådan tentakel är den mobila lånevagnen; liten nog för barnen att rulla runt på skolgården, stor nog för att rymma mängder med lekmöjligheter i form av bollar, hopprep, bilar, dockor, ärtpåsar, spel och hjärngympa som Rubiks kub, berättar Axel Johansson.

– Skolgården är stor, och materialen behöver spridas ut. Barn reagerar ofta på intryck, och de kanske fastnar på vägen innan de når till låneboden. Vagnen gör att vi når lite längre.

Det stora antalet elever är också en anledning till att det krävs ordentlig planering av rasterna.

– När 100 förskoleklassare går på rast samtidigt kan det bli ganska intensivt, säger Axel Johansson med ett leende.

– Dels handlar det om att förebygga konflikter. Dels om att alla ska ha något meningsfullt att göra ute på rasten. Det är det som är grejen. De ska ha roligt och komma in i klassrummet med en bra känsla, säger David Isberg.

– Det påverkar både trygghet och måluppfyllnad, säger Axel Johansson.

Ska skapa framtidstro

Han medger att det inte gjorts någon ordentlig studie på skolan som bekräftar det sista påståendet. Men återkopplingen de får från klass- och ämneslärarna är att det har effekt.

– Glada barn som kommer in till lektionerna med mer energi. Det är klart att det syns tydligt i deras arbete, säger David Isberg.

Trots att skolgården är stor vill Axel Johansson och David Isberg nå ännu längre och inspirera eleverna till en meningsfull fritid även efter skolan. Genom samarbeten med Riksidrottsförbundet och lokala organisationer får rasterna regelbundna besök av förebilder som inspirerar till aktiviteter, eller i bästa fall väcker ett intresse för livet. Ibland är det idrottsföreningar, ibland något helt annat. I dag är Lions på besök och berättar om välgörenhetsarbete.

– Enköpings kommun har satt som mål för skolan att skapa framtidstro. Det är ett icke mätbart mål, men det är jätteviktigt. Och det är någonting som vi verkligen kan ta vara på i rastverksamheten, säger David Isberg.

LÄS OCKSÅ:

Metoden som ökar tryggheten på rasterna

Tinos lekotek är skolans mittpunkt

Knepen som får tjejerna att ösa på under rasten

Här får styrda raster barnen att släppa loss