LÄS MER ”Den nya spec-utbildningen räcker inte till för anpassad skola heller”

Föreställ dig att du har kämpat i fyra år. Du har gjort ditt yttersta med målet att söka jobb, arbeta och en dag kunna försörja dig själv. Sedan springer du ut i studentmössa, men utan att riktigt veta vad du har blivit. Och samtidigt som du ändå börjar söka jobb börjar hemkommunen prata om daglig verksamhet som nästa steg.

Du vill arbeta, betala skatt och en dag packa dina saker och flytta hemifrån. Men runt omkring dig har systemet redan bestämt sig för en annan väg.

Så kan det se ut för den som gått ett nationellt program i anpassad gymnasieskola.

Varför hamnar vi så sällan i samtal om tillgång till arbetsmarknaden, förväntningar och faktisk anställningsbarhet för personer med intellektuell funktionsnedsättning, men så ofta i frågor om bidrag, ersättningar och stöd?

Fattigdom börjar när elever möts av lägre förvänt­ningar än andra.

FUB:s rapport ”Fångad i fattigdom?” visar att många personer i målgruppen går back 1 700 kronor varje månad. Därför lyfter FUB nödvändiga krav om höjd sjuk- och aktivitetsersättning, lägre skatt, förändrat bostadstillägg och möjlighet att spara pengar utan att straffas ekonomiskt. Det blir ju där debatten hamnar, eftersom vi fortfarande inte ens verkar ha nått fram till punkten där våra politiker på allvar talar om elevgruppen som framtida arbetstagare.

Precis före sommaren tog gymnasie-minister Lotta Edholm ett viktigt initiativ när hon gav Skolverket i uppdrag att se över de nationella programmen i anpassad gymnasieskola utifrån elevernas önskemål och arbetsmarknadens behov. Men om översynen ska göra verklig skillnad måste den utgå från att eleverna faktiskt ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden och inte bara erbjudas en utbildning.

Skolverkets statistik visar att bara 30 procent av eleverna från nationella program i anpassad gymnasieskola har ett arbete tre år efter avslutade studier. Samtidigt har 46 procent daglig verksamhet som huvudsaklig sysselsättning.

Dessutom är skillnaderna mellan programmen stora. På vissa utbildningar har 40 procent ett arbete efter studierna, på andra bara 13 procent. Det visar att frågan inte enbart handlar om elevernas individuella förutsättningar.

Strukturen på utbildningen i den anpassade gymnasieskolan gör problemet ännu tydligare.

Inom den normativa gymnasie-skolan leder yrkesprogram till en tydlig plats på arbetsmarknaden. Elever blir undersköterskor, barnskötare, kockar och så vidare. Elever i anpassad gymnasieskola kan läsa liknande utbildningar såsom hälsa, vård och omsorg eller hotell, restaurang och bageri och ändå lämna skolan utan reell möjlighet till arbete, egen försörjning eller etablering på arbetsmarknaden. Det är här politiken inte längre kan gömma sig bakom fina formuleringar. För vad säger det egentligen om ett utbildningssystem när en elev ska lägga fyra år på ett yrkesprogram och ändå lämna skolan utan ett tydligt yrke, en självklar väg vidare och med en arbetsmarknad som redan verkar ha räknat bort dem?

Så länge utbildningarna leder till otydliga yrkesvägar och svaga kopplingar till arbetsmarknaden kommer FUB att behöva fortsätta tala om ersättningar, bostadstillägg och ekonomisk kompensation. Men fattigdom börjar inte i ersättningssystemen. Den börjar när elever möts av lägre förväntningar än andra. Den fortsätter genom en skolgång där arbetsmarknaden alltför sällan är det självklara målet. Och dess konsekvenser blir synliga när vuxenvärlden förvånas över att så få får ett arbete.

Lotta Edholm har sagt att elever i anpassad gymnasieskola har samma rätt till framtidstro som andra elever. Nu är det dags att låta den principen omfatta hela kedjan, från den anpassade grundskolan, via gymnasiet och hela vägen ut på arbetsmarknaden.

LÄS ÄVEN

”Halleluja, Lotta Edholm!”

Anpassad skola är skolan för livet

Anses eleverna i anpassad skola obildbara?