Skolans nya mobilförbud – vilka undantag kan behövas?
Bakgrundsfoto: Adobe Stock
Studiero Mobilförbud i klassrummet har många fördelar – men för vissa elever kan nackdelarna överväga, säger forskaren Martin Holmgren.
LÄS MER Elin Z: ”Mobilförbud demokratihot? Det är ju omtanke!”
Från och med den 1 augusti 2026 är det lag på att skolan ska vara mobilfri: telefoner ska samlas in på morgonen och återlämnas vid skoldagens slut. Det nationella mobilförbudet gäller alltså även på rasterna. Undantag kan beviljas av rektor av pedagogiska eller medicinska skäl, och särskilt elever med NPF kan beröras av dessa undantag.
Martin Holmgren, postdoktor vid Umeå universitet, forskar om specialpedagogik, digitalisering och AI. Han menar att reformen aktualiserar en grundläggande specialpedagogisk fråga om hur generella regler ska förhålla sig till elevers olika behov.
– Först och främst tror jag inte att denna lagförändring gör så stor skillnad eftersom de allra flesta skolor redan har strategier för hantering av mobiltelefoner. Men att alla skolor nu får samma regel är bra utifrån ett likvärdighetsperspektiv. Lagändringen öppnar dock upp för undantag, till exempel ”för en enskild elev om det finns
särskilda skäl”, vilket skapar ännu en arena för avvägningar och bedömningar som
rektorer, lärare och specialpedagogisk personal måste göra.
– Ur ett specialpedagogiskt perspektiv aktualiserar reformen den återkommande spänningen mellan standardisering och individanpassning, det vill säga hur generella åtgärder kan balanseras med skolans ansvar att säkerställa delaktighet, tillgänglighet och likvärdiga utbildningsvillkor för alla elever.
Risken är att frågan om varför en elev är utåtagerande blir mindre relevant, och att fokus förskjuts från stöd och relationellt arbete till avskiljning och kortsiktiga åtgärder.
En del elever använder mobiltelefonen som stöd för struktur, kommunikation, tidsuppfattning eller känsloreglering. Vad behöver skolor tänka på för att reformen ska fungera inkluderande för dessa elever?
– Även om jag inte ser att lagreformens huvudsyfte handlar om inkludering i dess breda bemärkelse är studiero och en skolmiljö fri från distraktioner och kränkningar viktiga förutsättningar för inkludering i termer av elevers trygghet, trivsel och lärande. Jag tror att ett inkluderande perspektiv på denna reform förutsätter att elevhälsa, lärare och vårdnadshavare tillsammans analyserar vilken funktion mobilen faktiskt har för den enskilda eleven: är den ett nödvändigt stöd, ett invant men utbytbart hjälpmedel, eller ett verktyg som hindrar mer än det möjliggör? I vissa fall kan mobilen behöva tillåtas, i andra fall kan skolan behöva erbjuda alternativa verktyg eller ökat vuxenstöd. Det centrala är att reformen inte tillämpas på ett sätt som osynliggör elevers olika förutsättningar eller försvårar deras möjligheter till delaktighet och lärande.
Lagen öppnar för undantag av pedagogiska eller medicinska skäl. Finns det risker med att vissa elever får undantag medan andra inte får det?
– Ja, risken för stigmatisering behöver problematiseras. För de elever som undantas från förbudet kan mobiltelefonen bli en markör för ”avvikelse.” Sådana problem finns i skolan även utan denna lagreform, i form av t.ex. hörselkåpor, skärmväggar eller
elevassistenter …
Regeringen har samtidigt gett skolor större möjligheter att visa ut elever från undervisningen eller neka dem tillträde till klassrummet. Hur påverkar sådana åtgärder elever som redan befinner sig i en utsatt position i skolan?
– Jag tror att det finns en bred enighet om att lärare behöver ha ett tydligt mandat att upprätthålla trygghet, studiero och säkerhet i undervisningen, och att elever som utgör en konkret risk för andra måste bemötas skyndsamt och med tydliga åtgärder. Men jag tror att avvisning från klassrummet är en kortsiktig lösning på ett problem som kräver långsiktiga insatser. Även här uppstår en arena för svåra avvägningar för var gränsen går. En uppenbar risk är att vissa elever, t.ex. de med neuropsykiatriska eller sociala svårigheter, oftare kommer att bli avvisade från klassrummet eller få sin undervisning förlagd utanför klassen. Risken är att frågan om varför en elev är utåtagerande blir mindre relevant, och att fokus i stället förskjuts från stöd, relationellt arbete och anpassningar till kontroll, avskiljning och ordningsskapande åtgärder.
– Här gäller det att säkerställa att avvisning och avstängning verkligen används som sista utväg och alltid följs upp med åtgärder som hjälper eleven tillbaka. Annars riskerar vi att åsidosätta elevens rätt till utbildning och delaktighet. Olika funktionsrättsorganisationer har varnat för att en alltför repressiv linje i skolpolitiken kan leda till en mer segregerad skola där elever som inte passar in i normen exkluderas från ordinarie undervisning, vilket är i strid med principen om en inkluderande utbildning enligt barnkonventionen.
Om målet är ökad studiero och trygghet, vilka insatser tror du har störst betydelse för elever i behov av särskilt stöd? Finns det arbetssätt som forskningen pekar ut som mer verkningsfulla än disciplinära åtgärder?
– Jag tror att de mest betydelsefulla insatserna för elever sällan är de disciplinära i första hand, utan de förebyggande och relationella. Målet, på alla nivåer, måste vara att hitta arbetssätt som främjar studiero och trygghet, snarare än åtgärder som sätts in först när något redan har gått fel. För många elever är det inte främst hårdare regler som gör skillnad, utan goda mellanmänskliga relationer och att skolmiljön är hanterbar och trygg.
– Disciplinära åtgärder kan vara nödvändiga i akuta situationer, men forskningen ger svagt stöd för att de i sig skapar långsiktig trygghet eller förbättrade skolresultat. Frågor om ordning och trygghet kan därför inte förstås som enbart individ- eller disciplinproblem, utan behöver ses i relation till undervisningen, skolans organisation och de sociala villkor som präglar elevers vardag. Utifrån forskning skulle jag säga att de mest verkningsfulla insatserna ofta är de som stärker tillhörighet, delaktighet och pedagogisk tillgänglighet, snarare än de som enbart markerar gränser när problem redan uppstått.
Disciplinära åtgärder kan vara nödvändiga i akuta situationer, men forskningen ger svagt stöd för att de i sig skapar långsiktig trygghet eller förbättrade skolresultat.
– Det finns, enligt forskning, flera sätt att adressera frågan om studiero och trygghet. En viktig aspekt, som också är högaktuell på skolpolitisk nivå, är vikten av att säkerställa att lärare ges goda förutsättningar för att planera, genomföra och följa upp undervisning. Det handlar inte enbart om reglerad planerings- och undervisningstid, utan också om klasstorlek, personaltäthet, tillgång till specialpedagogiska stödfunktioner och möjligheter till tidiga insatser. När undervisningen präglas av kvalitet (exv. struktur, begripliga mål, variation och goda relationer) minskar ofta både oro, konflikter och behovet av ingripande åtgärder.
– Ett specialpedagogiskt perspektiv på frågan handlar om att beteenden som uppfattas som störande behöver förstås som uttryck för att något i lärmiljön, undervisningen eller elevens livssituation inte fungerar tillräckligt väl. Därför blir det förebyggande arbetet avgörande: tidig upptäckt av svårigheter, samverkan mellan lärare, elevhälsa och vårdnadshavare, och mellan skola, socialtjänst och andra myndigheter.
– Disciplinära åtgärder kan vara nödvändiga i akuta situationer, men forskningen ger svagt stöd för att de i sig skapar långsiktig trygghet eller förbättrade skolresultat. Frågor om ordning och trygghet kan därför inte förstås som enbart individ- eller disciplinproblem, utan behöver ses i relation till undervisningen, skolans organisation och de sociala villkor som präglar elevers vardag. Utifrån forskning skulle jag säga att de mest verkningsfulla insatserna är de som stärker tillhörighet, delaktighet och pedagogisk tillgänglighet, snarare än de som enbart markerar gränser. Tydliga gränser har självklart en viktig funktion, men deras betydelse är beroende av att de kombineras med andra former av stöd som gör det möjligt för eleven att lyckas.
LÄS ÄVEN
Skolpolitiken vill inte höra skolans verkliga berättelser
