LÄS MER Elin Z: ”Du lärare som har det motigt … du är ovärderlig!”

Är på vinden på jakt efter en väska. Plöjer mig fram genom bråten: en gammal golvlampa, gosedjur, mormors päls. På en bjälke hänger fem studentmössor i rad. Den sista hängdes upp i juni.

Det känns symboliskt: en epok är nu avklarad.

Därför har jag varit en smula nostalgisk i sommar, kikat på gamla bilder på små stjärnor som stoltserar med skolväskor och tänkt att tiden rusade alltför fort. Jag har funderat över barnens skolgång och över alla ovärderliga människor som arbetade i skolan. 

De förtjänar banne mig konfettiregn, marsipantårta varje dag och riktigt feta löneförhöjningar. 

Eftersom allt sådant med stor säkerhet tyvärr uteblir tänkte jag att läsårets första krönika för mig får bli ett tackbrev till alla er som arbetar i skolan. Så, gott skolfolk, här kommer några rader till er.

Men en dag kom Sofia tillbaka från en längre sjukskrivning och vips fick barnet byta klass. Bråkstaken blev skolpojken, plötsligt med massor av vänner. Sofior som svänger med trollspöt – utreder, lyssnar, förstår och agerar – är ovärderliga!

Kära Ni, 

när mina barn började förskolan fick de världens bästa lärare: Rosa, Dana och Gunilla. De sydde en tygdocka till varje unge och ordnade bröllop åt gosedjursråttan Ragnar. En dag hade barnen röstat om vilket djur de ville jobba med, och alla ungar hade räckt upp händerna både på lejonet och elefanten. När Rosa exalterat berättade att det var omöjligt att veta var nästa projekt skulle sluta, eftersom det bestämdes ihop med ungarna, förstod jag att hon pratade om något viktigt.

På förskolan Slottet fick barnen lära sig hur man blir en tänkande människa. Det fina i kråksången är att det finns massor av Rosor, Gunillor och Danor därute. Utan er förskollärare stannar Sverige.

När ena sonen började i ettan och jag kom in i Kerstins klassrum var det som att slussas tillbaka till min egen skoltid: fågelplansch, prydliga bokstäver på tavlan och frökens stora hjärta för precis varenda unge. Många är sommarloven när dörren till pojkrummet varit stängd och böcker plöjts.

Alla Kerstinar som öppnar dörrar till litteraturens värld och bereder väg för högre studier förtjänar mer respekt och fler tack.

När ett av barnen gick i ettan bad jag varje dag till högre makter innan hämtning: måtte han inte ha varit ensam på rasterna, bråkat på lektionen och fått sitta utanför klassrummet. Tyvärr besannades sällan mina böner. Men så en dag kom Sofia tillbaka från en längre sjukskrivning och vips fick barnet byta klass. Bråkstaken blev skolpojken, helt plötsligt med massor av vänner. 

Sofior som svänger med trollspöt – utreder, lyssnar, förstår och agerar – är ovärderliga!

Låg- och mellanstadiet var för en av mina marodörer en enda lång plåga. Sockerdricka i benen manar till kojklättrande och absolut inte till läsning. Just därför tyckte pojkvaskern att skolan var pest. Då uppenbarade sig “ängel-Camilla”,pest blev till ganska okej, och inte minst började den lille att tro på sin egen förmåga.

Camillor som håller fast, håller vid och ser potential i ”stöket”, uträttar underverk. 

… och alla Sofior som svänger med trollspöt – utreder, lyssnar, förstår och agerar – är ovärderliga.

Anneli ringer till mig och säger att hon är så jävla trött på honom nu: en uppsåtlig tom Mer- förpackning i huvudet på en åskådare under föreställningen i konserthuset. Utan krusiduller sa hon precis som det var: så jävla trött på mitt barn.

Vän av ordning kanske skulle säga, upprört: ”Vad är det för lärare som ringer och svär till en förälder?” Då svarar jag att det var Anneli som gjorde det, ett kraftpaket som rubbat berg för tusentals högstadieelever och som ärligt talat struntat i regler och konventioner men alltid agerat med ett megastort lärarhjärta och med hög kompetens. Och eftersom det fanns en relation och ömsesidig tillit i botten kunde Anneli förmodligen ha sagt i stort sett vad som helst till oss föräldrar.

Alla Annelier därute som harvar på: ni är viktiga! 

Och så NO-Ola med historierna. En dag när Ola var på kafé satte en man i halsen och en läkare på plats högg gästen med en brödkniv i strupen(!). På så vis förklarade Ola att luftstrupen fungerar även om det finns stopp i den. Än i dag garvar pojkarna åt Olas skrönor. Hittade han på? undrar de. Förmodligen. Men kunskapen har fastnat från de otaliga berättelserna. 

Sicken ynnest för alla som får en Ola i biologi!

Ja, gott folk, ni hör ju. Skolan är översållad av kompetenta människor. Och den här krönikan leder såklart varken till lyxiga bakelser från kondis, till konfettiregn eller feta lönecheckar. Men jag förstår ändå något viktigt när jag ser studentmössorna som balanserar på spikarna på vinden – utan er i skolan hade helt enkelt mina barn inte varit de människor de är i dag. 

Tack!

LÄS ÄVEN

Elin Zlatanovski: ”Håll ert malliga lärarhuvud högt genom krisen”

Elin Z: ”Elevinflytande ger bättre undervisning”

Elin Z: ”Lögnen om inkludering måste stoppas”