Elin Larsson: Sluta rabbla läroplanen för föräldrar
Har vi börjat tro att det som är vårt professionella språk är vettigt att använda i möten med personer som har helt andra referensramar? undrar läraren i förskolan Elin Larsson i sin krönika.
Gästkrönika Är vi förskollärare den mest bokstavstrogna profession som finns? Har det blivit så att vi är så stolta över vår läroplan att vi inbillar oss att alla är lika intresserade som vi? skriver läraren i förskolan Elin Larsson, som frågar sig om det är dags att slappna av lite i mötet med föräldrar.
Jag minns ett utvecklingssamtal jag höll i för många år sedan. Jag hade förberett mig noga och kände mig rätt nöjd, faktiskt, med alla foton jag valt ut och hur jag kopplat läroplansmål till olika aktiviteter i vårt projekt. När vårdnadshavaren dök upp satte jag ivrigt i gång:
– Här ser du när vi är i skogen. Vi undersöker nedbrytningsprocesser förstår du, tittar på gråsuggor och maskar och det tyckte barnen var intressant så sedan gjorde vi en kompost och då utforskade vi hur matresterna blir jord. Titta här!
Nästan utan att dra ett andetag fortsatte jag:
– Vi har ju ett syfte med allt vi gör. Det här är hållbar utveckling, för i läroplanen står det att barnen ska få lära sig om kretslopp i naturen och vara rädda om miljön. Men inte bara det, det är språkutveckling också! Förstår du? En massa ord får barnen lära sig när vi är i skogen. Och så dokumenterar vi och reflekterar vi tillsammans med barnen…
”Insåg att jag tappat honom”
Någonstans här lyfte jag äntligen blicken och insåg att jag tappat honom. Pappan skruvade på sig och verkade för länge sen ha slutat lyssna. Jag tystnade.
– Ja… sa han tveksamt. Det ser jättefint ut. Ni är verkligen duktiga. Men min dotter, vad tycker ni om henne? Hon är ju lite blyg, men visst är hon fin? Jag är lite orolig att hon blir ensam. Har hon kompisar? Vågar hon prata? Tycker ni om henne?
Många år har passerat och många gånger har jag undrat: Är vi förskollärare den mest bokstavstrogna profession som finns? Har det blivit så att vi är så stolta över vår läroplan att vi inbillar oss att alla är lika intresserade som vi? Har vi börjat tro att det som är vårt professionella språk är vettigt att använda i möten med personer som har helt andra referensramar?
Jämför med ett läkarbesök
Vad betyder professionalitet? Låt mig jämföra med en annan yrkesgrupp som möter människor, nämligen läkare. Jag föreställer mig att jag uppsökt läkare för något slags besvär eller åkomma. Inte vill jag att läkaren börjar berätta om sina styrdokument. Jag vill att hen lyssnar på mig, att hen gör en bedömning utifrån sin professionella kompetens. I den kompentensen ingår givetvis att vara väl förtrogen med styrdokument och forskning. Men inte att rapa upp citat ur dem. Jag vill också att läkaren kommunicerar på ett språk jag förstår, det är kanske det allra viktigaste.
Kan vi ha något att lära av det här? Skulle vi kunna vara modiga nog att tona ner läroplanen i mötet med vårdnadshavarna? Slappna av lite? Jag undrar om samtalen skulle få chans att bli mer levande om vi berättade mer från hjärtat och mindre från policydokument.
Kan ge mer tid till annat
Kanske skulle vi då ägna mindre tid åt att detaljförbereda utvecklingssamtal och föräldramöten. Tänk om det ledde till att vi fick mer tid i kollegiet, tid som till exempel kunde ägnas åt att tolka och djupdyka i läroplansformuleringar, försöka förstå utifrån forskning och vår egen praktik. Verkligen grotta ner oss i vad alla skrivningar kan tänkas betyda. Skulle inte det vara kul?
LÄS OCKSÅ:
Debatt: Lärandet i förskolan behöver lyftas – inte tonas ner
Debatt: ”Lagen om anmälningsskyldighet är omöjlig att följa”
Så kan barnen lära sig av konflikter
Podcast: Så hanterar vi barnens konflikter
De får priset som årets lärarförfattare
Lyssna på Förskolan:
