Varje vår är det samma sak, snön smälter och det som göms i snö kommer fram i tö. Det är ganska skräpigt utomhus. Och vem ska plocka upp skräpet? Barnen såklart.

Vet ni, det är bland det värsta jag vet. Varför ska barnen plocka skräp? När blev det förskolebarnens ansvar att städa upp i naturen? Man har skapat att helt projekt av det skräpet, anpassat det efter förskolans arbetssätt, gör det till ett tema vettja…

Vi har ju redan arbetat med återbruk i massa år, praktiskt, då behöver man inte köpa in något material, för pengar som ändå inte finns. Skräp går också att återbruka, det har redan börjat dyka upp diverse konstruktioner byggda av skräp på sociala medier. Det går att beställa planscher, påsar och handskar, så himla gulligt.

Var finns den vetenskapliga grunden?

Man kan också lätt koppla det till läroplanen, nästan som om att det fanns en tanke, när man skrev det där om att utbildningen ska ge barnen möjlighet att tillägna sig ett ekologiskt och varsamt förhållningssätt till sin omgivande miljö och till natur och samhälle. Eller vad menar man med det? Att plocka skräp? För jag skulle vilja komma med en tanke här: funkar det?

Min högst personliga erfarenhet är att de flesta yngre barn har en ganska stark känsla av empati för naturen, man ska vara rädd om djuren och inte slänga skräp. Men av någon anledning så avtar det där med åren, och när man blir lite äldre så slängs både det ena och det andra utan så mycket eftertanke. Så var är den vetenskapliga grunden för att förskolebarn ska plocka skräp? Funkar det? I längden? I stunden så funkar det såklart, barnen plockar ju en hel massa skräp, och det är ju bra, eller?

Vi lägger ansvaret på de yngsta

För det som skaver i mig är att vi som vuxna lägger ytterligare ett ansvar på barnen, de allra yngsta barnen. Det är inte förskolebarn som slänger skräp i naturen. Varför ska de ta ansvar för stöket som äldre barn och vuxna ställt till med?

Vad är det egentligen de ska lära sig av att plocka skräp? Hur otroligt slarviga vuxna är? Hur vuxna säger en sak och gör en annan? Är det inte lite som när vuxna skriker åt barn att de ska sluta skrika? Eller när vuxna säger till barn att man måste vara snäll, och inte säga dumma saker. Men sen går till kollegan och pratar om hur knäpp den tredje kollegan är? Eller när vuxna säger till barn att alla ska få vara med och leka, men sedan inte bjuder in alla barn till kalas?

Jag tycker att det är jättebra att vi lär barn att ta ansvar, det handlar om demokrati, att i vårt samhälle behöver alla bidra, vi hjälps åt. Men att plocka skräp? På riktigt? Och sedan skapa något av det? På riktigt?

Giftigare än Magna-Tiles

Nu tar förskolor i Sverige bort barnens favoritmaterial att bygga med, Magna-Tiles, för det är visst eventuellt lite giftigt. Men att plocka skräp, och sedan bygga med det, det går bra?

Är det några i vårt samhälle som tar ansvar för naturen så är det förskolebarnen. Så låt dem slippa plocka upp skräpet efter oss alla andra, låt dem bara leka och vara glada i naturen. Låt barnen slippa ta ansvar för vuxnas misslyckande, har de inte tillräckligt med att bara finnas till i det samhälle vi skapat åt dem?

Eva Lindström är lärare i förskolan i Stockholm.

LÄS OCKSÅ:

Experten: Hållbarhet får inte stanna vid sopsortering

Eva Lindström: ”Förskolans uppgift är att göra barnen till mötesproffs”

Barnen sticker ut – och hjälper insekter och djur

Forskaren: Bra relationer till föräldrar höjer förskolans kvalitet

Lyssna på Förskolan: