Jag läser att landets anstaltschefer är bekymrade över att få in 13-åringar på sina fängelser när den nya lagen om sänkt straffbarhetsålder börjar gälla den 3 juli. De har inte många andra val, för så är det att arbeta i en politiskt styrd organisation. Att inte i någon situation kunna göra mycket annat än att knyta näven i byxfickan och gilla läget.

Förskolan är också en politiskt styrd organisation. Statens skolverk ställer krav med läroplaner, och för varje gång det kommer en ny skruvar de upp förväntningarna ytterligare. Men kommer de någonsin med några förutsättningar? Icke! Det får varje kommun lösa med de alldeles för snålt tilltagna skatteintäkter de har.

Det handlar inte bara om resurser

Men det handlar faktiskt inte bara om slantar, vilket är lätt att förledas att tro. Utan även om hur kommunerna väljer att fördela denna surt förvärvade intäkt. Har du hört talas om skolpengen, eller barnpengen, som den kallas i förskolan? Med den krossar man effektivt varje förskollärares dröm om barngrupper med färre antal barn, vad än de politiker du tänker rösta på i höst säger. Så länge de inte öppet lovar att riva upp detta system.

För förskolan finansieras nämligen i de allra flesta fall med ett belopp per barn (barnpengen) i en kommunal budget. Detta belopp räknas visserligen upp med en kostnadsutveckling varje år, men oftast görs också ett avdrag för någon form av effektivisering. Ibland kan kommunfullmäktige vifta med något de har mage att kalla satsning. Men det är sak samma.

Färre barn – då måste förskolan spara

Vad blir effekten av systemet med barnpengen nu när få känner sig motiverade att skaffa barn och barnkullarna minskar? I stadsdelen där jag jobbar har vi cirka 160 barn fördelade på tre förskolor. Finansieringen består av barnpeng för lika många barn. Säg att vi skulle minska antalet barn till 144. En modest förbättring kan tyckas. Men då skulle ju också intäkterna minska med tio procent! Kostnaderna för våra lokaler är oförändrade. Av min chefs budget måste nu alltså en större andel gå till lokaler. För att få budgeten att gå ihop måste hon därmed spara på personalen.

Det blir resultatet av en budget skapad på barnpeng, ett belopp per barn. Minskar vi på barngrupperna innebär det att personal inte får vara kvar. Kul va? Och med lägre personaltäthet tappar vi ju själva poängen med färre antal barn i grupperna, eller hur? Extra provocerande är det om din kommun redan går med miljoner i överskott.

Barnpengen skapar ryckighet

Måste politikerna göra så här? Nej, kommuner är inte tvingade att finansiera sina förskolor med peng per barn. Lagen föreskriver bara att fristående förskolor ska finansieras med ”bidrag till huvudmannen för varje barn vid förskoleenheten”.

Vad sägs om att i stället se det från andra hållet? Att våra folkvalda fastställer en budget för den organisation man är beredd att betala för? Att de helt enkelt skapar en budget utifrån de krav läroplanen ställer?

Att rektorer i dag tvingas räkna på hypoteser om hur många barn som tillkommer eller slutar under terminen försämrar dessutom både likvärdigheten och skapar onödig ryckighet.

Gör inte som landets anstaltschefer och nöj er med att bara knyta handen i fickan. Jag vet vad ordföranden i min kommuns utbildningsnämnd heter. Ta reda på namnet på din och slå en signal. Förändring är ett måste.

Erik Stenkula är lärare i förskolan i Norrköping.

LÄS OCKSÅ:

Allt färre barn – ändå växer grupperna

Förskollärarnas larm: Vi klarar inte tillsynen av barnen

Regeringen vill se maxtak för barngrupperna i förskolan

Sveriges Lärares krav: Högst tre barn per anställd i småbarnsgrupperna

Agné: ”Vi är fyra pedagoger på 14 barn – helt surrealistiskt”

Lyssna på Förskolan: