Förskolan utvecklar barnens språk med hjälp av föräldrarna

”En läskig bok om hajar” är en blodig historia om en haj som verkar äta nästan vad som helst. ”En leopardbok” fokuserar mindre på titeldjurets matvanor, medan ”Fixa kroppen” och ”Nemo” helt släpper djurvärlden och går mer åt det vardagsbetraktande hållet. Gemensamt för alla böckerna är att de är författade och illustrerade av femåringar på förskolan Rubinen i Södertälje.

Få barn i den här kommundelen har svenska som förstaspråk, och de egentillverkade böckerna är kulmen på rektorsområdets språkutvecklande arbete, vilket följer en delvis egenutvecklad metod som löper genom hela förskoletiden.

– Det sista barnen gör innan de slutar här och börjar i förskoleklass är att de producerar sina egna böcker. De är så stolta när de visar dem för sina kompisar, säger Dina Shabo, lärare i förskolan på Rubinens 3–5-årsavdelning.

Familjeberättelser får igång språket

Vi lämnar Dina Shabo och storbarnsavdelningen en stund, korsar korridoren som rymmer ett av förskolans flera bibliotek, och kliver in på småbarnsavdelningen Grodan i stället. Här hittar vi lärarna i förskolan Biljana Koneska Peovska och Kerstin Kasim, tillsammans med barnen Asal, Emilie, Zofia och Elyano. Alla sex sitter ner på en rund matta, kring ett bord lågt nog att passa de fyra 1–2-åringarna.

På det lilla bordet ligger ett lami­­n­erat A4-ark fullt med text och färgglada teckningar, ett något mindre blåmålat papper, en leksaksbil, en pappmugg innehållande gula piprensare och en urklippt bild på Elyano – manus och rekvisita för att återge berättelsen om hans dagsutflykt med familjen.

– Vilka var det som badade? frågar Biljana Koneska Peovska, och gestikulerar mot det blå pappret.

Elyano pekar på en av de tecknade figurerna och ljudar ett ”mm”.

– Det är mamma. Vilka mer? säger Biljana Koneska Peovska.

– Mm.

– Vilka mer?

– Pappa, får Elyano ur sig. Och därefter kommer även namnen på de båda syskonen.

– Och sist, vad gjorde ni sist? Ni satte er i bilen, och åkte … säger Biljana Koneska Peovska medan hon och Elyano rullar leksaksbilen över bordet tillsammans.

–… och åt pommes frites, avslutar hon.

– Um, um, um, säger Elyano som låtsas äta gula piprensar-pommes frites ur pappmuggen.

– Ska du dela med dig till kompisarna också?

Muggen går runt och alla smakar på Elyanos pommes frites – till slut även Zofia, trots att hon initialt är upptagen med att studera Förskolans fotograf som kryper runt på golvet med sin kamera.

Tar vara på barnens erfarenheter

Begreppet ”erfarenhetsbaserat språkutvecklande och identitetsskapande arbetssätt” rullar inte nödvändigtvis av tungan. Men det är vad lärarna på Rubinen ägnar sig åt. Enkelt uttryckt: När barnen erbjuds att prata om sina egna erfarenheter skapar det ett starkt incitament för dem att hitta orden och språket.

Elyano och hans kompisar jobbar med ”familjeberättelsen”, som låter barnet tillsammans med en lärare återberätta en upplevelse hen haft tillsammans med familjen.

Familjeberättelsen är steg två i metoden, och en progression från steg ett som kallas för ”jag-boken”. Den består av en samling fotografier av barnet samt viktiga personer, platser och föremål.

– Vi brukar säga att den ska innehålla det som är närmast för barnet. Det kan vara föräldrar, en mormor, ett husdjur eller något speciellt de tycker om, ett gosedjur kanske. Det är en första blädderbok där man pratar om sin familj. Sedan kommer familjeberättelsen där de får berätta om en händelse, säger Biljana Koneska Peovska.

Föräldrarna engageras i arbetet

Vårdnadshavarna engageras i processen och hjälper barnen att välja ut såväl bilder till jag-boken som en händelse att bygga sin familjeberättelse på.

– Vi ber dem välja ut en minnesvärd händelse som barnet tycker om. Sedan träffar vi barn och vårdnadshavare tillsammans, och så får de berätta, säger Biljana Koneska Peovska.

Medan familjen berättar, antecknar och ritar förskolepersonalen. Fokus i bilderna är på att få med detaljer som barnen känner igen och kan sätta ord på. Som färgen på familjens bil eller någons skjorta till exempel.

När vi säger att det handlar om barnens språk, då kommer föräldrarna.

För vårdnadshavarna kan det först verka besynnerligt när förskolan vill stämma träff och prata om det här, men Biljana Koneska Peovska säger att de mjuknar snart.

– Först förstår de inte. Men när vi säger att det handlar om barnens språk, då kommer föräldrarna, säger hon.

Tränar också på att lyssna

Berättelsen kan handla om en semesterresa, men det går lika bra med mer vardagliga saker som ett besök på Ica, eller som i Elyanos fall, en utflykt till badhuset med efterföljande måltid.

– Vi vill gärna få in det här med ordningsföljd också. Först, sedan och sist. Så det blir en berättelse med början, mitt och slut.

Utöver att hjälpa barnen hitta fram till det egna talspråket, tränas de lika mycket i att lyssna.

– Barn har ett bekräftelsebehov och de vill prata mycket och de vill synas. Men lyssna, det är svårare. I andra undervisningssituationer är det vanligt att de inte lyssnar. Men när familjeberättelsen kommer fram så händer något. Jag vet inte vad det är, men då lyssnar de. De älskar familjeberättelserna.

Tar hjälp av berättarkort 

Vi går tillbaka tvärs över korridoren och in på storbarnsavdelningen igen. Hit kommer barnen i treårsåldern, och möts av steg tre i metoden: ”berättarkorten”. Varje barn har fyra kort som vart och ett representerar en del av berättelsen: En person, en miljö, en sak och en händelse.

Här hittar vi Dina Shabo igen, tillsammans med barnen Elma, Peter, och Naya. Elma har sina berättarkort framme på bordet. På ett av dem finns ett foto på en sparkcykel.

– Är det någon annan som också har en sådan? frågar Dina Shabo.

Peter och Naya skakar först på huvudet. Men Naya är fundersam.

– Två hjul, säger hon.

– Har du en sådan?

– Nej …

– Är det en cykel du menar, har du en cykel?

Efter en del trevande och letande efter ord står det klart att Naya faktiskt har en egen sparkcykel hemma. Men hennes har två hjul, inte tre som den på bilden.

Sedan bestämmer de sig för att leka utifrån Elmas platskort, som visar en bild på badhuset. För berättelserna dras inte bara muntligt, de leks tillsammans, och i leken kan orden också leta sig fram.

Använder även sitt modersmål

Efteråt beskriver Dina Shabo situationen med sparkcykeln som ganska typisk.

– Barnen försöker själva förklara vad de vill ha sagt, men vi hjälper dem på traven. Så vi måste vara nära barnen och ha en nära relation med dem, annars kan det vara svårt att förstå vad de vill ha fram.

Det händer att barn frågar om de först får säga vad de vill ha sagt på sitt modersmål. Och det får de.

– Här är det okej att använda sitt modersmål för att komma vidare med svenska språket. För om de får säga det på sitt första språk, så kan de tänka klart vad det är de vill säga. Då kommer det på svenska sedan också, säger Dina Shabo.

Metoden belönades med stipendium

Biträdande rektorn Lise-Lotte Rådbjer är en av dem som ligger bakom metoden, tillsammans med de tidigare kollegorna Maria Widestrand och Ninni Schuldt Lindqvist som båda har gått i pension. De är alla lärare i förskola i grunden, men har under åren även varit verksamma som bland annat metodutvecklare och rektor.

I december förra året fick trion ta emot Ulla-Britta Bruuns stipendium för sitt arbete med metoden, som de är i färd med att skriva en bok om.
– När barnen kommer hit i ettårsåldern har de inget språk, och de flesta hör ingen svenska hemma, så det är här på förskolan de måste lära sig, säger Lise-Lotte Rådbjer.
– De flesta förskolor hade länge någon typ av jag-bok. Men här utvecklades de runt 2018 till en form och en metod i flera steg, i takt med att vi såg hur positivt det var för språkutvecklingen och identiteten att ha böckerna att samlas kring.