Förskoleupprorets grundare kan inte vara tyst

Hon kommer från en släkt med ett glödande engagemang inom facket och föreningslivet, och viljan att förändra har hon alltid haft med sig. 2013 tog hon det hela ett steg längre när hon klev upp på scenen under en studiedag i kommunen och sa sitt hjärtas mening. Det blev starten för Förskoleupproret som i dag samlar cirka 37 000 medlemmar.

– Jag gör flera inlägg i veckan i vår Facebookgrupp, och minst en gång per månad gör jag inlägg om vikten av att rapportera in tillbud. Jag får vara droppen som urholkar stenen, säger hon. 

Trots att hon i unga år sa att hon inte skulle engagera sig fackligt började hon som ombud på sin arbetsplats och är numera invald i styrelsen hos Sveriges Lärares lokalförening i Örebro.

– Så blev det. Jag engagerar mig eftersom jag inte bara kan stå vid sidan om och titta på. Jag måste göra något och kan inte vara tyst. Det gör fysiskt ont i kroppen när jag läser om människor som inte har det bra, säger hon.

Svårt få människor att ställa upp

Genom åren har Förskoleupproret samlat in tusentals vittnesmål och anordnat många olika manifestationer och aktioner, men Anki Jansson märker att det blir allt svårare att få människor att agera.

– Det är lätt att få många att tycka till och skriva på Facebook, men numera vill många skriva anonymt – även om sådant som inte är kontroversiellt. Men det är svårare att få människor att ställa upp och engagera sig mer aktivt. Tystnadskulturen breder ut sig, det är locket på igen. Det är ett annat klimat i hela samhället numera, säger hon.

”Man måste vara hoppfull”

Trots svårigheterna med att få omgivningen att engagera sig mera, och att det kan vara tufft att arbeta i förskolan, är hon hoppfull.

– Jag tänker att man måste vara det, och även små steg är steg framåt. Barnen vi tar hand om nu är dessutom de som ska ta hand om oss senare, därför gäller det att ge dem hopp och framtidstro, säger hon.