Hur skapar vi framtidstro i förskolan?

När nyheternas dystra rubriker avlöser varandra är det lätt att tappa både gnista och hopp. Om man inte ser upp finns risken att den uppgivna sinnesstämningen smittar av sig till barnen. Det påpekar Mia Heikkilä, professor i barn- och ungdomsvetenskap med inriktning mot förskolan vid Stockholms universitet och författare till boken ”Förskolan som en plats för hopp och framtidstro”.

– Visst är det lätt att tänka på konsekvenserna av samtiden, den här osäkerheten och oförutsägbarheten, och undra vart världen är på väg. Men det gäller att inte fastna i detta och bara vara orolig, säger hon.

Hon ser därför uppdraget att förmedla hopp och framtidstro till barnen som ett av de allra viktigaste i dag. Samtidigt påpekar hon att det inte innebär att man alltid måste vara ”pepp och hurtig”. Allvaret behöver också finnas där.

– Barn snappar upp mer än vi tror och när de uttrycker oro är det bra att hjälpa dem att sätta det hela i ett större sammanhang. Ta ner det till barnens nivå och var hela tiden lyhörd. Var finns barnet i sin reflektion? Blir det jag säger för mycket eller för lite information, säger Mia Heikkilä.

För att kunna prata och förklara för barnen på ett bra sätt krävs dock att man som vuxen själv tänkt igenom sin egen oro och rädsla.

– Att vara tyst eller i all välvilja låtsas som om barnens oro inte finns gör inte barnen en tjänst. Vissa vuxna skyddar sig själva genom att stänga av, men det gäller att våga tänka till. I tänkandet och lärandet finns både hopp och framtidstro, säger hon.

”Hopp är ett verb snarare än ett substantiv”

För att inte fastna i misströstan ger hon också rådet att hitta ett nytt perspektiv, att i stället för att fundera över hur världen ser ut om femtio år korta ner perspektivet för att göra det mer greppbart.

Mia Heikkilä betonar dock att hopp inte är gratis, det kräver arbete.

– Hopp är krävande. Vill man känna hopp får man vara beredd att anstränga sig. Jag tänker att hopp är ett verb snarare än ett substantiv, det är något vi gör. En aktiv handling – både i förskolan och privat, säger hon.

Saknas kollektiva förebilder

För många är ett privat engagemang vägen till hopp, att vara med i en organisation eller grupp som arbetar aktivt för att förändra. Men för många som arbetar inom välfärden är kollektiva protesthandlingar inte så vanliga. Det berättar Åsa Plesner, doktorand i företagsekonomi vid Stockholms universitet, skoldebattör och medgrundare av Tankesmedjan Balans. I podden ”Offentliga hemligheter” har hon undersökt engagemang och aktivism bland anställda i välfärden.

– Grupper som går ihop för att försöka förändra något kommer och går, och här är Förskoleupproret en av de mest långlivade. Men för välfärdsarbetare saknas historiskt goda exempel på framgång genom kollektiva handlingar. Det finns vissa undantag, som Kommunals strejk som många såg som både stärkande och meningsfull, men generellt har facklig framgång skett mer inom det privata, säger hon.

Förändring tar tid

En förklaring till att många drar sig för att agera är att det finns en målkonflikt för dem som arbetar inom välfärden där man har fått uppdraget av väljarna – via politiken.

– Förskolan är beroende av vårdnadshavarnas förtroende, sedan kan det också finnas en rädsla för repressalier om man protesterar. Det kan också handla om trötthet och uppgivenhet, man tror inte att protesterna ska leda någonvart. Men förändring tar tid, se bara på rösträtten, EU och Nato. Det krävdes långa diskussioner, förändring kan ta decennier att nå, säger Åsa Plesner.

Även om Förskoleupproret samlar många medlemmar ser Åsa Plesner en skillnad när hon jämför med andra grupper.

– Gemenskapen i Förskoleupproret är en styrka, men de har svårare att nå ut. Media rapporterar mindre och plattare från Kommunals verksamheter med barn, äldre och LSS, än från exempelvis annan vård och skola. Därifrån finns det många fler berättelser i media, även från elever och patienter. Förklaringen till det handlar om klass och ojämlikhet. Traditionell media har tyvärr inte lika stort intresse för alla, säger hon.

”Nya tankesätt krävs”

Åsa Plesner tycker också att fackets roll behöver förändras. 

– Aktivistgrupper är i regel mer radikala, och visst finns det förtroendevalda som vill arbeta mer offensivt. Men de flesta vill köra med säkra kort. Samtidigt har både välfärden och samhället i stort omskapats vilket kräver ett nytt tankesätt, men gamla institutioner kan vara svåra att förändra, säger hon.

Hon tror att lärarna i förskolan har mycket att vinna på att säga som det är, även till vårdnadshavarna.

– De kanske håller med och kan bli till hjälp. Det perspektivskiftet tror jag är görbart, i synnerhet om man är flera som går ihop. Sedan kan man kombinera detta med att framföra åsikterna till huvudmannen, kontakta en journalist och kräva en förändring av politikerna, säger hon och skickar även med ett tips på en fråga att driva.

– Förskolan får betalt per barn och nu med minskade barnkullar är det därför många som drar ner, men om man slutar med barnpengen finns ett guldläge att minska barngruppernas storlek och ge mer resurser till varje barn. Pengarna finns ju där, det är fortfarande lika många vuxna skattebetalare som tidigare. Att slopa barnpengen är något jag tycker att förskolorna ska hoppa på och stödja, säger hon.

Hopp som drivkraft

Oavsett om man vill förändra världen eller skapa framtidstro för förskolebarnen är hoppet centralt. I Mia Heikkiläs bok lyfts bland annat pedagogen Paolo Freires ”Hoppets pedagogik” från 1994 fram där han reflekterar över hur hopp är en nödvändig drivkraft i både pedagogisk och politisk kamp, och själv skriver hon att nyfikenhet och engagemang är det som bär upp hoppet.

– Diskutera med varandra i arbetslaget om hur ni känner och hur ni ska prata om olika saker med barnen. De flesta barn vill prata, fundera och klura, och att tänka tillsammans är en underskattad syssla. Tassa inte runt den heta gröten. Våga prata även om de stora frågorna om fred, krig och ekonomi. I samtalen finns hoppfullheten. Pendla sedan mellan det stora och det lilla, mellan Trump och den första vintergäcken, säger Mia Heikkilä.