Varje gång jag skriver om skolan i allmänhet och idrottsämnet i synnerhet fylls kommentarsfälten av jag, jag, jag. Det blir tydligt att den enda erfarenhet många har är från sin egen, eller sina barns, skolgång. Det är ett begränsat perspektiv på vad undervisning faktiskt är. Hur verkligheten ser ut. 

12 års erfarenhet inom ett område borde i de flesta fall kunna klassa vem som helst som expert. Och det är ändå vad alla individer som genomfört grundskolan och gymnasiet i Sverige har i bagaget. Det är därför inte konstigt att många oblygt tar på sig experthatten och berättar vad skola är, och inte är, samt hur den bör vara. Något vi som är verksamma inom skola tröttsamt tvingas förhålla oss till.

”Stor chock och aha-upplevelse”

Jag har precis samma erfarenhet som alla andra av att vara elev i skolan. Min skolgång må ha kantats av lite fler stödinsatser och en avstickare till en resursklass. Men det är fortfarande en lång erfarenhet av att vara elev i skolan. Jag blev också expert som alla andra. Jag har mitt barnperspektiv där skolan ofta kändes som ett onödigt tvång. Där lektioner som var för uppstyrda om svenskans skrivregler upplevdes som uttömmande, tråkiga och onödiga. Medan motivationen peakade när vi spelade ”Vildkatten” eller ”Hänga gubbe”. Men det är ett begränsat perspektiv från en hjärna som inte var helt färdigutvecklad. Jag ville bara spela fotboll och ha kul. Till och med på gymnastik- och idrottshögskolan var denna drivkraft svår att stå emot, vilket innebar att jag hade svårt att ta till mig vad som faktiskt var själva lärandet i aktiviteten.

Det blev därför en stor chock och aha-upplevelse för mig när jag för första gången gick in på en skola på andra sidan – som lärare. Så mycket jag trodde att jag förstod som jag då insåg att jag inte gjorde. Det var en helt ny värld som öppnade sig i exakt samma lokaler. Vad jag såg som lärare var inte alls samma sak som jag sett som elev. Allt arbete bakom kulisserna med planering och rättning. Alla läroplaner och skollagen. Stödinsatser. Ekonomi. Ja, allt som rör skolan som jag som elev aldrig behövde tänka på. Som elev förstod jag inte all didaktik och pedagogik som ingick i varje moment. Jag såg inte alla krav och begränsningar som fanns. Och jag tyckte det var heltokigt att jag som elev inte bara fick göra det jag tyckte om och som var kul.

”Starka åsikter”

Men bara för att jag slagit på en brytare i proppskåpet är jag inte elektriker. Bara för att jag har rensat ett stopp i ett avlopp är jag inte rörmokare. Det här förstår de flesta, men med skolan är det annorlunda. När det kommer till skolan är varje person expert på ett område de inte har en aning om. 

Det är precis här de flesta som debatterar skola befinner sig. Det finns starka åsikter och en välvilja att få det att fungera. Samtidigt finns en grundläggande brist på förståelse för hur skola och undervisning faktiskt ser ut idag från ett annat perspektiv än det egna barnperspektivet från den egna skolgången. Därför kommer vi nog aldrig landa i en sansad debatt om skolan. För det är så svårt att förstå att man inte förstår. Att inse att det man tror är sant om skola och bildning bara är ett anekdotiskt perspektiv.

Jag menar inte att de som inte är verksamma inom skolan ska sluta kommentera eller bry sig om skolan och låta de som har skolan som sin arbetsplats lyftas till en piedestal där det alltid vet bäst och har rätt och per automatik får bestämmanderätt. Ett utbrett intresse för skolan är bra för skolan. Det får inte bli ett särintresse. Då tappar skolan värde. Och jag älskar att diskutera skolan med andra, oavsett bakgrund och åsikter. Det berikar och får också mig att se perspektiv jag inte alltid tänker på.

Jag vill bara lyfta att det är så lätt att tro att man vet hur skolan fungerar, men många missförstånd skulle kunna förebyggas om man tog av sig experthatten och insåg att jag var elev med ett barnperspektiv när jag hade min skolgång för några decennier sedan. Det ser förmodligen annorlunda ut idag och jag uppfattade nog de situationer jag var med om som barn på ett sätt jag inte skulle uppfatta dem som vuxen idag.

Alexander Skytte är idrottslärare på Skälbyskolan i Järfälla samt författare och föreläsare.

LÄS ÄVEN

Skytte: Brännboll är inte på väg bort från svensk skola

Skytte: Barns känslor är äkta – oavsett hur fåniga vi tycker att de är

Skytte: Vi hamnar fel om vi utgår från att elever vill förstöra

Skytte: I början var jag rädd för mina elever