Debatt: Idrottsämnet skapar ny hälsoklyfta

När jag i mitt forskningsarbete besöker högstadieskolor runt om i landet återkommer samma demokratiska problem. Fjortonårige Adam, som kom till Sverige för tre år sedan, klarar de praktiska momenten i idrott, som badminton eller redskapsgymnastik, utan större svårigheter. Han kan observera, härma och delta, även när språket brister. Men när undervisningen övergår till hälsokunskap tar det stopp. Abstrakta begrepp om psykisk och social hälsa blir otillgängliga utan ett avancerat språk.

Folkhälsomyndighetens rapportering om nyanlända barn och unga visar att många bär på tunga erfarenheter av flykt och trauma, men också på en stor hoppfullhet, vilja att lära och etablera sig. En viktig faktor för hur hälsan utvecklas i Sverige är hur väl skolan lyckas omvandla denna vilja till faktiska kunskaper och förmågor.

”Farlig missuppfattning”

Medan skolan har börjat vakna när det gäller språkligt stöd i ämnen som matematik eller samhällskunskap, exempelvis genom studiehandledning och anpassade läromedel, har ämnet idrott och hälsa lämnats kvar i en föreställning om att rörelse är ett universellt språk som inte kräver förklaring. Det är en farlig missuppfattning. Hälsa är inte bara motorik; det är reflektion, analys och samtal. När man bortser från idrottsämnets språkliga dimensioner riskerar nyanlända elever att utelämnas från de delar av undervisningen som faktiskt handlar om deras välmående.

Vissa hävdar att det saknas resurser för ytterligare krav på en pressad lärarkår. Men vi måste ställa oss frågan vad priset blir om vi låter bli. Varje lektion där en elev sitter oförstående är inte bara en förlorad utbildningsmöjlighet utan en risk för framtida ohälsa. Likvärdighet i skolan kan inte bara handla om att alla får vara med och spela boll. Det måste handla om att alla har rätt att förstå de verktyg som krävs för att må bra hela livet.

Två konkreta förslag

Låt mig vara tydlig: Problemet ligger inte hos de enskilda lärarna utan i ett system som inte har rustat dem. Skolverket och lärarutbildningarna missar helt målet. Idrottslärare förväntas idag undervisa i grupper med stor språklig spridning, men de har lämnats utan de pedagogiska metoder som krävs. Vi har skickat ut en hel yrkeskår i en verklighet där deras djupa kunskaper går till spillo. Detta kräver att vi omprövar lärarens utbildning. Jag har två förslag:

1. Lärosätena bör integrera språkutvecklande arbetssätt som en kärnkompetens för idrottslärare. Det handlar inte om att sänka kraven utan om att ge lärare verktyg att öppna upp svåra begrepp och förklara sambanden mellan vardagsspråk och teori.
2. Skolverket måste ta fram en riktad kompetensutveckling specifikt anpassad för idrottsämnets hälsodel. Generella råd om flerspråkighet räcker inte. Vi behöver modeller för hur man diskuterar komplexa frågor som psykisk hälsa i klassrum där många olika modersmål möts.

Det är dags att vi slutar förlita oss på att rörelse är ett universellt språk som löser allt. Först när vi rustar våra idrottslärare med rätt metoder blir hälsoundervisningen den demokratiska rättighet den är menad att vara. Bollen ligger hos lärosätena och hos Skolverket. De behöver nu säkra att lärarna har de verktyg som krävs.

Johanna Karlsson, forskare i svenska som andraspråk, Lunds universitet

LÄS ÄVEN

Ny studie: Betygen i idrott rasar för utsatt elevgrupp

Andelen underkända flickor ökar kraftigt i idrott

Så får man in teorin i praktiken i idrott

Forskarna: Vagt ämnesspråk leder till mer idrott än hälsa

Debatt: Sluta blunda för våra orättvisa idrottsbetyg, Skolverket!