Jag har på sistone lagt mycket tid på att fundera på skolsystemet och min plats i det. Framför allt har jag funderat på det i relation till samtidens krav på nyttoeffekter och vad de gör med undervisningen.

Skolan som den ser ut i dag är på många sätt trasig, men den är faktiskt bra också. Den ger barn möjlighet att träffa människor de annars inte hade mött. Den lär ut, så gott den kan, en bred allmänbildning och den är i Sverige ett nödvändigt ont. Tänk vilken tur vi har som får kalla skolan för ett nödvändigt ont.

Men synen på skolan som ett nödvändigt ont har samtidigt lett till ett paradigmskifte där gemene man inte längre ser allmänbildning som något viktigt om det inte går att bevisa varför den specifika kunskapen har ett nyttovärde.

Jobbar för något större

Jag är musiklärare. Jag kan hålla med om att det direkta nyttovärdet svenskt näringsliv har för min livsgärning i stort sett är lika med noll, men det är okej. Jag jobbar inte för ett direkt nyttovärde som ger avkastning på börsen. Jag jobbar för något större än så! Jag jobbar för kämpaglöd (engelskans grit), för känslomässig medvetenhet, för att visa eleverna en värld utanför sina filterbubblor och låta dem möta något de annars inte skulle valt att möta. Det är allt annat än oviktigt.

Jag är övertygad om att lära sig musik har ett direkt nyttovärde för varje individ, för det är få saker som kräver lika mycket kämpaglöd som att lära sig ett instrument. Kämpaglödens kraft, den är det aldrig någon som ifrågasätter. Tvärtom! Den applåderas och lyfts fram i personbeskrivningar hos både levande och döda, ändå är det inget som skolan tillåts utveckla. Skolan ska vara individuellt strömlinjeformad, motståndsfri och helst helt frivillig. Kunskaperna ska dock ändå nå ut till alla. Det är inte så det fungerar.

Skolan måste få skava

Är det någonstans barnen ska möta utmaningar och få stöd i sin kämpaglöd, så är det i skolan. Skolan måste få skava lite, den måste vara lite obekväm och utmana eleverna att gå utanför komfortzonen ibland. Det är ju så vuxenlivet ser ut och det är livet de övar inför. Det är där, i friktionen, som kämpaglöden aktiveras och självkänslan byggs. Att klara av något som är svårt, fast man inte vill, är stärkande för alla.

Skolan som den ser ut i dag behöver hjälp att resa sig, vilket vi kan lyckas med om folk utanför skolan taggar ner lite. Sluta se skolan som en antagonist, och glöm inte att se kompetensen hos barnen! Se allt de kan och tro på dem! Tro att de kommer klara av presentationen i skolan även om de är nervösa. Tro att de klarar av att stå i luciatåget även om de aldrig stått på en scen innan. Tro att de vågar och kan spräcka sina egna ramar! Det är ett steg mot en bättre skola. En friskare skola. För om det är något som skapar välmående så är det känslan av att jag kan!

Carina P Christiansen är förstelärare i musik på Solskiftesskolan i Österåkers kommun.

LÄS ÄVEN

Här lyfter alla med nivågrupper i musik

Så svarar jag på frågan: ”Varför ska vi kunna det här?”

Kritik när musik och bild bara växer på lågstadiet

Debatt: Musiklärare, för guds skull, sänk betygen!