I dagarna fick en story som bäst beskrivs som en sensationsnyhet fäste i sociala medier och gjorde många före detta elever upprörda. Det handlar alltså om spelet brännboll som skulle vara på väg att plockas bort helt från ämnet idrott och hälsa. Detta stämmer givetvis inte. Och de flesta av oss idrottslärare står helt konfunderade och undrar hur tusan det här ens skulle kunna vara en nyhet. Hur har det här ens fått fotfäste i sociala medier?

Först och främst är inte brännboll ett obligatoriskt inslag i svensk skola. Det har aldrig varit och står inte omnämnt i läroplanens centrala innehåll. Faktum är att inget bollspel överhuvudtaget gör det. Därför ser det väldigt olika ut redan innan denna kioskvältande nyhet publicerades, om brännboll varit ett inslag på en skola från första början. 

”Aldrig stött på detta”

I artikeln går det att utläsa ett en idrottslärare upplever en problematik kring att elever tycker det är psykiskt påfrestande med aktiviteten. Olyckligtvis formuleras det som att det vore flera idrottslärare som helt blockat bort brännboll från idrottslektionen. Det får nyheten ge budskapet att i princip alla gör det, vilket inte stämmer. Jag har aldrig stött på detta innan artikeln. Det här är inte ett utbrett fenomen, det är däremot ett utbrett problem.

För precis som idrottsläraren Pierre lyfter är det en lågintensiv aktivitet. Den är också i sin originella tappning oerhört utpekande för enskilda barn som förväntas gå fram till en kon, kasta upp en boll och slå iväg den.

Det låter harmlöst, men det är sällan det. För det som händer när eleven går fram är att alla blickar vänds mot denne. Utelaget börjar skrika till varandra: ”Flytta fram! Han slår inte långt.” Innelaget säger till pojken att ”ta det platta racket” samtidigt som de suckar när pojken kastar upp bollen och missar. Tar upp den igen och kastar den för långt bort för att kunna träffa. Vi alla har varit där. Vi alla har sett det. Men vi har inte alla varit den pojken, och honom behöver vi ha förståelse för.

Den förståelsen är inget internetkrigaren, som blossar upp denna nyhet ur proportion, tenderar att ha. För honom (och ja det är alltid en han) är detta ett skolboksexempel på hur eleven lär sig genom trauma. Att utstå något hemskt gör dig starkare. Man ska härda ut när det är jobbigt. Brännboll symboliserar ett svårare samhällsproblem. Vissa av dessa individer menar istället att det inte alls vore en traumatisk upplevelse och att barn nuförtiden bara har blivit veka och klena. De vill också att barn ska härdas mer. Och faktum är att de inte har helt fel.

Kan förbereda eleverna bättre

För vi kan inte anpassa våra aktiviteter till varje individs behov. Vi kan inte ta bort en aktivitet när några enstaka upplever den som jobbig och krävande. Det är en snabb väg till att bryta ned ett samhälle, där det bara finns rättigheter och inga krav. Men vi kan förbereda elever bättre för sådana här aktiviteter. Och vi kan också anpassa dem.

Det är också något som regelbundet görs. Det här gamla, tradiga bollspelet får ofta uppiffningar av innovativa idrottslärare. Det finns numera multi-brännboll, vattenbrännboll och andra varianter som är mindre utpekande och mer förlåtande. Andra lägger på fler aktiviteter i sin slag- och löpspelprogression. Det spelas baseboll, booball och softboll. För det är faktiskt vad detta arbetsområde egentligen är: slag- och löpspel.

Och här tycker jag idrottsläraren Pierre har en viktig poäng i sin kritik. Här finns det utvecklingspotential hos oss idrottslärare och vår undervisning. För brännboll ger väldigt lite värde i sig. Brännboll är en slutprodukt av ett arbetsområde. Därför är det värdelöst att bara spela brännboll, då blir det ett sällskapsspel och inte skola. 

Behöver börja på en lägre nivå

För att kunna spela brännboll måste eleverna ha lärt sig grovmotoriken i att kasta/fånga. De behöver ha lärt sig slagteknik och även den komplexa rörelsen att kasta följt av att slå ett fallande objekt med ett redskap. Det är flera progressioner i sig. Och kanske är en rimlig spekulation att barn inte gör lika mycket av detta på sin fritid, vilket medför att idrottsundervisningen behöver börja på en lägre nivå än förr.

Hursomhelst är jag övertygad om att det behövs flera lärandeprogressioner under idrotten för att nå dit. Och det är värt att lägga ned den tiden med sina elever. För brännboll blir då en mycket bättre aktivitet, och det är kul att kunna hålla kvar sådana traditioner i skolan.

Alexander Skytte är idrottslärare på Skälbyskolan i Järfälla samt författare och föreläsare.

LÄS ÄVEN

Skytte: Barns känslor är äkta – oavsett hur fåniga vi tycker att de är

Skytte: Vi hamnar fel om vi utgår från att elever vill förstöra

Skytte: I början var jag rädd för mina elever

Skytte: Ett skadat finger är inget hinder för att delta på idrotten

Skytte: Elevernas uppförande påverkar hur jag bedömer dem