Replik: Transspråkande omfamnas för att det är billigt

Carles Fuster och Camilla Bardel (Ämnesläraren, 18 maj) liksom Robert Walldén (Ämnesläraren, 19 maj och 1 juni) bemöter Frida Splendido och Anders Agebjörn (Ämnesläraren, 11 maj resp. 28 maj) om temat transspråkande. I alla fem texterna framträder en enighet om följande:

• Begreppet transspråkande inbegriper ett stort antal pedagogiska praktiker och olika synsätt på språk och flerspråkighet.
• Transspråkande som begrepp har fått ett starkt genomslag i svenskt skolväsende.
• Det empiriska stödet för att framhålla transspråkande undervisning som gynnsam för elevers kunskapsutveckling är generellt svagt.

Kombinationen av de två sista punkterna är problematisk.

Det saknas robust evidens kring vilka pedagogiska praktiker och förhållningssätt som under olika förutsättningar gynnar andraspråkselevers kunskapsutveckling i såväl språk som andra ämnen. Med Fuster och Bardels egna ord: ”Vi vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om vare sig positiva, negativa eller obefintliga effekter”.

Lärare lämnas ensamma

Likväl omfamnas transspråkande av lärarutbildningar och skolmyndigheter. I ett flertal texter på Skolverkets hemsida framhålls att lärare bör arbeta för att varje elevs alla och samlade språkliga resurser tas tillvara eftersom detta har en positiv inverkan på elevernas kunskaps- och språkutveckling. Många lärare upplever dock en klyfta mellan dessa generaliserande, positiva och ofta uppfordrande skrivningar och vardagen i de egna klassrummen. Inte sällan lämnas lärare ensamma med frågor om hur transpråkande undervisning ska bedrivas när elevernas språkliga bakgrund, kunskaper i svenska, ämneskunskaper och skriftspråksfärdighet – liksom tillgången till studiehandledare och andra resurser – varierar stort.

Man måste här ställa frågan om varför såväl lärarutbildningar som skolmyndigheter, trots det svaga kunskapsläget, så oförblommat omfamnat det mesta som faller under benämningen transspråkande. Walldéns svar på frågan pekar här ut situationen efter 2015 när svensk skola fick en stor tillströmning av elever som behövde ”utveckla ämneskunskaper parallellt med att de lärde sig svenska språket”.

Med transpråkande förmedlades en lösning där lärare ”endast” behövde förändra sina attityder och undervisningsstrategier. Det var sannolikt en stor lättnad för skolmyndigheter och huvudmän att få till sig denna enkla lösning från företrädare för akademin. Det var en billig lösning som legitimerade att elever med olika förstaspråk placerades i ordinarie undervisning och i allt större klasser. Man slapp kostsamma personalmässiga och organisatoriska förändringar.

Finns inga enkla och billiga lösningar

Men var det rimligt, givet det rådande kunskapsläget, att från akademins håll lyfta transspråkande som ett sätt att lösa den utmanande situationen? Akademin hade i stället kunnat utgå från empiriskt välförankrad kunskapsbildning om vad som krävs för att utveckla ett andraspråk samt tillägna sig ämneskunskaper på ett främmande språk. Det hade då framgått att det inte finns några enkla och billiga lösningar.

Här vill vi upprepa något Splendido och Agebjörn lyfter i sin replik. Forskare behöver vara vaksamma på hur de kommunicerar så att de inte – kanske oavsiktligt – bidrar till att sprida en bild av transspråkande som en etablerad och empiriskt välförankrad kunskapsbildning om hur andraspråkselevers språk- och kunskapsutveckling kan stärkas.

Det är anmärkningsvärt att Walldén i detta läge antyder att det skulle vara några (dessvärre ointresserade) ”kvantitativt och experimentellt inriktade forskare[s]” uppgift att ta fram och sammanställa empirisk evidens. Det tunga och långsamma arbetet med att bygga evidens åligger de forskare som är specialiserade på företeelsen i fråga. Det är dessutom, som Walldén skriver, bara de som är insatta i ett område, som har den insikt som behövs för detta arbete. Med hänvisning till den brittiske filosofen Bertrand Russell: Det är inte skeptikerns uppgift att motbevisa ett påstående, utan förespråkarens uppgift att bevisa det (jfr. Russells tekanna).

Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap, inriktning lärande och undervisning, vid Lunds universitet

Magnus Haake, docent i kognitionsvetenskap, inriktning lärande och undervisning, vid Lunds universitet

LÄS ÄVEN

Språktrend sprids okritiskt – trots oklar effekt

Debatt: Transspråkande har potential i det flerspråkiga Sverige

Debatt: Onyanserat om transspråkande pedagogik

Replik: Ingen tvekan om att transspråkande uppfattas som en slogan

Replik: Transspråkande har fått genomslag av en anledning