Debatt: Vägrar acceptera villkorslotteriet för språklärare

I mitt arbete med fortbildning av språklärare möter jag många lärare som säger att de inte har fått någon ämnesdidaktisk fortbildning i moderna språk på tio år eller mer. Den bilden bekräftas också i bredare underlag. Ämnesläraren skrev 2025 att 34 procent av tysklärarna inte hade deltagit i någon fortbildning alls i sitt ämne de senaste fem åren, att 38 procent själva fick ordna sin fortbildning och att endast fyra svarande uppgav att det fanns en fast summa avsatt för fortbildning. Problemet är inte att kunskap, modeller eller utvecklingsinsatser saknas – det är att de inte når fram likvärdigt. Skollagen säger att huvudmannen ska se till att personalen ges möjligheter till kompetensutveckling, och för lärare med ferietjänst anges i Bilaga M ett riktmärke om 104 timmar per heltidsanställd och verksamhetsår inom den reglerade arbetstiden. Men i dagens skola avgörs språklärarnas möjligheter fortfarande alltför ofta av vilken kommun de arbetar i, vilken skolchef de har och om hen förstår och prioriterar ämnet.

Stort engagemang och stark vilja

När jag besöker skolor ser jag bekymrande stora skillnader i språklärarnas tillgång till aktuell forskning, kollegialt arbete och ämnesdidaktiska samtal. På vissa håll är systematisk målspråksanvändning och en handlingsinriktad, kommunikativ undervisning tydliga utgångspunkter. På andra håll har lärarna knappt hunnit diskutera vad det betyder i praktiken och tvingas i hög grad luta sig mot läroböcker vars innehåll och didaktiska upplägg inte alltid ligger i linje med aktuella styrdokument eller modern forskning om språkinlärning i skolmiljö. Det här är inte kritik mot lärarna. Tvärtom möter jag stort engagemang och en stark vilja att utveckla undervisningen, oavsett skola eller kommun. Problemet är villkoren runt dem. Skolinspektionen visar att lärare i moderna språk ofta arbetar ensamma, saknar forum för samarbete och sällan får ämnesrelevant kompetensutveckling. Myndigheten konstaterar också att rektorer ofta inte känner till lärarnas kompetensutvecklingsbehov och att utrymmet för fortbildning är litet både när det gäller tid och kostnader.

Det märks inte minst i frågan om fortbildning inom arbetstid. Jag har själv varit med om att rektorer eller huvudmän tackar nej till kostnadsfri fortbildning som jag erbjuder inom ramen för mitt uppdrag på Fortbildningsavdelningen för skolans internationalisering vid Uppsala universitet, därför att tiden inte avsätts. Där blir ojämlikheten synlig i sin mest konkreta form. Problemet är alltså inte bara ekonomiskt, utan att tiden för fortbildning fördelas mycket ojämnt. Samtidigt ser jag hur eldsjälar ändå kommer på andra ämnesspecifika fortbildningar på kvällar och helger. Så ska det inte behöva vara. Lärare ska inte behöva betala med sin fritid för den kompetensutveckling som arbetsgivaren ska skapa utrymme för inom arbetstid.

Situationen är särskilt anmärkningsvärd, eftersom det redan finns goda strukturer för kompetensutveckling. FBA vid Uppsala universitet erbjuder fortbildning för verksamma språklärare, och Språksprånget är Skolverkets nationella kompetensutvecklingsinsats för moderna språk med forskningsbaserade moduler om muntlig språkutveckling, skriftlig produktion och interaktion, reception samt språk och interkulturalitet. Skolinspektionen lyfter att skolor som arbetat med Språksprånget beskriver materialet som väl fungerande och att det fått genomslag i undervisningen. Samtidigt rapporterade Ämnesläraren 2023 att endast fyra lärare i moderna språk deltog i den nationella utbildningen i kollegialt lärande som låg till grund för satsningen det läsåret. Det säger inte hur många skolor som använde materialet lokalt, men det visar hur svagt det nationella genomslaget var i just den utbildningskedjan. Med professionsprogrammet finns det dessutom skäl att hoppas på större likvärdighet, men bara om huvudmän och rektorer också avsätter tid så att fortbildningen faktiskt ryms inom lärarnas arbetstid. Annars riskerar även goda nationella satsningar att få olika genomslag beroende på var i landet en lärare arbetar.

Får konsekvenser för lärandet

Den nuvarande situationen får konsekvenser för elevernas lärande. Skolinspektionens granskning från 2022 visar att målspråket ofta används i för liten utsträckning och att eleverna inte alltid får de rika tillfällen till produktion och interaktion som behövs för att utveckla sin kommunikativa förmåga. Just i fortbildningssammanhang möter jag många lärare som är tacksamma över att äntligen få diskutera hur man kan arbeta mer systematiskt på målspråket och skapa bättre förutsättningar för riklig input i klassrummet. När vissa skolor hinner arbeta systematiskt med kommunikativ och handlingsorienterad undervisning medan andra knappt hunnit börja, påverkar det rimligen både elevernas språkfärdigheter och deras motivation att fortsätta.

Det här är också en likvärdighetsfråga på två nivåer. Dels mellan huvudmän: på vissa håll finns nätverk, kollegialt lärande och ämnesspecifik fortbildning, medan språklärare på andra håll i praktiken lämnas ensamma. Dels inom den enskilda skolan: Skolinspektionen visar att moderna språk ibland ges sämre förutsättningar än andra ämnen, att uppföljningen är svagare och att avhopp ibland blir ett sätt att hantera svårigheter i stället för att elever får stöd. Samtidigt finns det skolor, också i områden med socioekonomiska utmaningar, där många eller alla elever läser vidare. Det går alltså att skapa goda villkor. Men det får inte bero på tur.

Moderna språk kan inte fortsätta vara ett ämne som utvecklas om tid råkar bli över, eller på bekostnad av lärarnas välförtjänta fritid. Språklärare behöver ämnesspecifik fortbildning inom arbetstid, kollegialt lärande och skolledare som förstår att forskning, systematisk målspråksanvändning och kommunikativa och handlingsorienterade ansatser hör till språkundervisningens kärna. Och efter att ha mött så många engagerade språklärare runt om i landet vägrar jag acceptera att elevers tillgång till kvalificerad språkundervisning fortfarande ska avgöras av ett villkorslotteri.

Nicolas Manuguerra

Universitetslektor i didaktik med inriktning mot moderna språk, FBA, Uppsala universitet. Vice ordförande, Språklärarnas riksförbund. Författare av språkdidaktisk litteratur.

LÄS ÄVEN

Platt fall för satsning på moderna språk

Forskaren: Attityden till moderna språk är ett problem

Var femte hoppar av sin språkundervisning

Hård språklärarkritik mot statliga utredningarna

Så vill han stoppa krisen för moderna språk

Fortsatt stora problem för moderna språk

Hård kritik mot hur moderna språk behandlas i Sverige