Att lära är ofta att ändra sig. Vi kommer alltid att få elever som har lärt sig felaktigheter, detta går inte att komma undan. I diskussionen på lärarforum i naturvetenskap och matematik pratas det ofta om undervisningsskador – när man har undervisat något på ett sätt som kanske fungerar hyggligt i en viss ålder, men som leder till felaktiga uppfattningar längre fram. Detta ska man naturligtvis försöka und vika, men kanske kan vi också hamna i ett hämmande letande efter en utopisk undervisning som inte leder till några missuppfattningar. Oavsett undervisningen vågar jag hävda att i stort sett alla människor bär med sig uppfattningar om världen som är bevisbart fel, oavsett skolgång.

Framkalla ställningstaganden

Därför borde ett av skolans främsta uppdrag vara att lära eleverna hur man ändrar sig. Inte bara när det gäller åsikter, utan också uppfattningar inom naturvetenskap och matematik. Jag vet naturligtvis inte hur detta ska göras, eller om förmågan att ändra sig är generell i den mening att den är överförbar från ett område till ett annat.

Något jag tror underlättar för förmågan att ändra sig är idén om att världen är logisk och går att förstå – då kommer många feltänk att leda till motsägelser som kan redas ut. Kan man inducera personlighetsdraget ”need for cognition” hos eleverna, så de känner ett behov att få världen att gå ihop logiskt? När det kommer till enskilda feltänk verkar det finnas visst stöd för hur man får elever att ändra sig, utifrån till exempel peer instruction. Det centrala är att eleverna först tar ställning och på något sätt formulerar hur de tänker sig att något fungerar. Utan att ta ställning kommer eleverna inte att upptäcka att de har tänkt fel, vilket verkar vara nödvändigt för att kunna ändra sig. Att framkalla ställningstagande kan till exempel göras genom en klokt vald flervalsfråga där vanliga missuppfattningar finns som alternativ. Efter det kan man på olika sätt diskutera vad som är korrekt och eleverna får delge varandra.

Något av det finaste man kan säga

Grundläggande logiskt tänkande är förmodligen en nödvändig del av ändra-sig-förmågan, inte i form av formell logik, men i en förmåga att notera motsägelser, att förstå hur motexempel fungerar och så vidare. Vi kanske inte bara ska visa varför Pythagoras sats gäller, kanske kan man be eleverna komma med motexempel till felaktiga formuleringar av densamma. Hur kan vi till exempel veta att a²+b² inte är lika med 0,8c²?

En annan nästan nödvändig del är nog att man inte tar det som ett nederlag, utan som en seger varje gång man ändrar sig. Gör ”jag har ändrat min uppfattning” till något av det finaste man kan säga! Att få till en sådan stämning i en klass är inte det lättaste, speciellt inte i ett helklassammanhang, men kanske i smågrupper?

Med lite tur kan förmågan att ändra sig även spilla över på det demokratiska samtalet. Det vore något. Kan vi skriva in förmågan att ändra sig i ämnesplanerna? Om det är en dålig idé är jag beredd att ändra mig. 

Olof Dahl är lärare i matematik och fysik på Franklins gymnasium i Mölndal.

LÄS ÄVEN

Dahl: Utan lärobok blir det fruktansvärt mycket merarbete

Dahl: Vi borde tramsa lite mer i skolan

Dahl: Därför behövs inga hypoteser före laborationen

Dahl: När förenklingar stjälper mer än de hjälper i skolan