Stor okunskap om skol­lunch och npf

LÄS MER Npf med samsjuklighet – hela verktygslådan

Som legitimerad dietist på habiliteringen har Susanna Sandberg under åren kommit i kontakt med många barn och unga med olika former av ätsvårigheter, och därmed haft mycket kontakt med skolor om åtgärder och rekommendationer. Nu har hon som nybliven doktor vid Umeå universitet följt ett antal elever med autism och adhd och intervjuat dem och deras vårdnadshavare om skolmåltidssituationen. Hon har även intervjuat lärare och skolmåltidspersonal. 

– Generellt har många barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar en sensorisk känslighet kopplad till mat och de kan känna ett obehag för vissa livsmedel och ogilla när rutiner förändras. Skolmatsalen i sig, där många elever blandas och där det finns färre vuxna och ofta mindre struktur än i klassrummen, är också en utmaning för sensoriskt känsliga. Detta tillsammans med matsituationen blir sensorisk overload för många, förklarar hon. 

Personalens fördomar står i stark kontrast till vad eleverna själva berättar.

När det gäller maten finns många utmaningar för elever med npf och ätsvårigheter. Det kan gälla både konsistensen på maten och nyheter som man inte mött tidigare. I studien lyfte eleverna ofta fram de vegetariska rätterna och hybrid-varianterna som ett problem. 

– Det avvek från vad de var vana vid hemma, och när det gäller hybridrätterna, där en del av det animaliska proteinet ersätts med vegetariskt, så ser rätterna ut som vanligt men har en annan struktur. Exempelvis korv stroganoff där en del av korven byts ut mot linser, säger Susanna Sandberg. 

Hon påpekar att hon inte vill ta bort det vegetariska eller hybridrätterna men att man bör försöka hitta sätt att brygga över problemet, tillaga annorlunda, och närma sig den ordinarie rätten mer när det gäller hybridrätterna:

– Om man tillsätter linser kanske man kan mixa dem i stället för att göra det mer likt sås.

Elever som inte kan äta de ordinarie rätterna i skolan, till exempel på grund av ätsvårigheter relaterade till npf, kan få beviljat individuellt anpassad kost, vilket i skolorna där studien genomfördes innebär 5–10 rätter som roterar enligt ett schema. Den individuellt anpassade kosten är alltså snarare på gruppnivå än individnivå och Susanna Sandberg konstaterar att det blir lite väl snävt för flera av de här eleverna. 

– Vissa elever med npf har inga problem alls med mat medan andra kanske bara har tio livsmedel totalt som de kan äta. De har väldigt varierade behov. Visst kan det vara nödvändigt för vissa av dem att bara få dessa 5–10 rätter medan andra skulle kunna äta mycket mer varierat.

Vid intervjuerna med lärare och skolmåltidspersonal framkommer att det inte alltid finns tillräcklig kunskap om ätsvårigheter. Skolmåltidspersonal kan exempelvis ha svårt att se den här typen av kost som lika legitim som medicinskt motiverade kostanpassningar, som vid allergi eller celiaki. 

– De kan tycka att eleverna bara är bortskämda, att det bara handlar om att de inte gillar maten eller att det är något de fått med sig hemifrån. Men det här står i stark kontrast till vad eleverna själva berättar, liksom vårdnadshavarna, att de känner ett starkt obehag av vissa rätter, säger Susanna Sandberg. 

Det finns också många uppfattningar bland lärare och skolmåltidspersonal om hur en måltid ska se ut, att man ska äta upp och ha gott bordsskick. 

– Det finns många starka normer kring mat, och de vuxna kommenterar gärna barnens val.

Hon hoppas att kunskapen om ätsvårigheter ökar och att matsalsmiljön ses över. 

– I skolan i övrigt talas om tillgängliga lärmiljöer, men matsalen glöms lätt bort eftersom den inte ses som en given plats pedagogiskt, men att det fungerar i matsalen – både med miljö och mat – är otroligt viktigt för att eleverna ska klara av resten av skoldagen.

LÄS ÄVEN

Elin Z: Bannlys hokuspokus om npf i skolan!

”Diagnossjukan är elefanten i klassrummet”

Så bygger rastverksamhet skolhälsa