LÄS MER ”Tack, skolfolk, för hur ni formade mina barn!”

Jag är på språng, raska kliv mellan lektioner, dator och läsglasögon i högsta hugg, när hans röst skär igenom allt.

”De vill inte ha mig här.”

Eleven flinar brett, grinar illa och pratar aningen för högt när han fortsätter:

”Jag ska tydligen till Mogadishu nu. Men jag kan inte somaliska. Är ju född här.”

Egentligen känner jag honom inte, jag har aldrig undervisat honom, men han hälsar alltid glatt i korridoren. Hans ord nu låter självsäkra, som om han vill driva med det ”nya Sverige” där han inte längre känner sig välkommen. Men det är en påklistrad tuffhet, för visst måste det göra ont att känna sig oönskad i landet man föddes i och som är det enda man känner som sitt eget. Några pojkar med svart hår och flickor i slöjor bredvid honom skrattar medkännande. 

Aldrig tidigare har jag hört eleverna i skolan uttrycka sig på ett sådant sätt i korridorerna. Assimilering, återvandring, folkutbyte, tvångsblandning – politikerna och de evigt smattrande algoritmerna har verkligen ritat om retoriken i grunden.

Invandrare är inte en människoart som antingen våldtar eller sliter som städare på ett fabriksgolv. Men de kan vara eleverna i korridoren som låtsas vara tuffa men egentligen är ledsna och rädda.

Men kom nu inte dragande med ett avdankat ”skötsamma invandrare är ändå välkomna”. Även om vi nog alla gillar schyssta och arbetsamma människor är frasen utnött och osmaklig. För varför ska en persons ursprung nödvändigtvis kompletteras med ett automatiskt godkännande eller underkännande? Som om den så kallade invandraren förväntas stå med mössan i hand och vänta på kvalitetsstämpel från diverse självutnämnda svenskar som tar sig rätten att betygsätta andra människor av den enda anledningen att de inte härstammar från Sverige. Invandrare är inga hundvalpar som ska dresseras till exotiska souvenirer och dansa efter nyckfulla pipor. Inte heller är invandrare en människoart som antingen våldtar eller sliter som städare på ett fabriksgolv.

Men de kan vara eleverna i korridoren som låtsas vara tuffa men egentligen är ledsna och rädda; och tjejerna i slöja och killarna med svart hår som skrattar med, kanske för att de delade rädslan och inte visste vad de annars skulle göra; och alla andra barn och ungdomar i Sverige som antagligen är skrämda nu. En fjärdedel av Sveriges befolkning har utländsk bakgrund, bland de yngre är andelen ännu större. Pojkens spruckna tonårsstämma i skolkorridoren gestaltar något mycket obehagligt, ett Sverige där rasismen blivit så rumsren att många av oss inte längre förstår den för vad den är. För när ursprung blir ett mått på vem som får höra till förändras också föreställningen om vilka ”vi” är. 

Vad händer egentligen med ett samhälle när en hel generation barn får växa upp med känslan av att deras tillhörighet är villkorad? Och om vi inte sätter stopp nu, vilket Sverige har vi då om tio år?

Och inte minst: hur ska vi i skolan bemöta det här?

Jag måste börja ta mig tid att stanna upp där i korridoren, och säga det självklara: ”Du hör hemma i Sverige, på min skola och i våra lektionssalar. Det gör flickorna på natur i slöja och pojkarna med svart hår också.” Sedan ska jag på ett snällt sätt ifrågasätta det absurda att högljudda röster lyckats med bedriften att få elever att tro att de inte skulle vara välkomna i landet de är födda i. För budskapen stannar inte på valaffischerna, i algoritmerna eller vid de politiska slagorden. Förr eller senare landar de också hos våra elever. Därför räcker det inte att bara gå förbi. Det räcker aldrig.

LÄS ÄVEN

Skolan, inte eleverna, ska ha underkänt betyg

”Det är de svagaste barnen regeringen vill visa ut från klassrummen”

”Behovet av att skylla på någon förstör skolan”