”Vi skapar allianser med föräldrarna”

LÄS MER Så bygger vi bron med föräldrarna

Helenelundsskolan i Sollentuna är känd för att ha jobbat -konstruktivt och veten-skapligt förankrat med föräldrakontakter i många år.

– Vi bygger allianser med föräldrarna, och jobbar långsiktigt, säger special-läraren Carina Wieslander, med 20 års erfarenhet på F–9-skolan.

Rektor är Pia Westergren, som också leder kommunens nätverk för speciallärare och specialpedagoger. Deras kontakter med vårdnadshavare ser hon som helt avgörande för att nå framgång:

– Jag sitter ofta med på mötena och ser hur de arbetar. När vi tillsammans får föräldrarnas förtroende och märker att spänningen släpper och axlarna sjunker, då kan vi inleda ett bra samarbete. Då lyckas vi i nio fall av tio.

Vid oros­anmälningar är det viktigt att tala om stöd och inte om skuld.

Vi sitter på hennes expedition tillsammans med speciallärarna Carina Wieslander och Camilla Bengtlars. Bägge har flera års erfarenheter att av arbeta nära föräldrar. 

– I mina introduktionssamtal med föräldrar kan de ofta sitta uppgivna mitt emot mig, de är trötta och hjälpsökande, de har gått igenom mycket med sitt barn, berättar Camilla Bengtlars. Jag försöker ge dem hoppet tillbaka, förklara att de inte är ensamma, att vi försöker lösa det här tillsammans.

Hon jobbar i en särskild undervisningsgrupp, ett femtontal barn i årskurs 4–9 med problematisk skolfrånvaro. 

– Jag har nära kontakt med socialtjänsten också, ibland behöver jag göra orosanmälningar. Då är det oerhört viktigt att vara empatisk, att inte rikta någon skuld mot föräldrarna, tvärtom understryka att socialen kan vara ett stort stöd för dem. 

Högstadiekollegan Carina Wieslanders föräldra-kontakter ser lite annorlunda ut.

– Jag träffar föräldrar vars barn kan ha svårt med skolans krav, vi diskuterar eventuella behov av logoped och psykolog, pratar om behovet av extra anpassningar och särskilt stöd. När det behövs är jag med på utvecklingssamtalen.

Hur skiljer sig din roll från mentorns roll under ett sånt samtal?

– En skillnad är att jag söker mer information om hur det är därhemma, jag fokuserar mer på den sociala kontexten. Det allra viktigaste är att vi når fram till en samsyn, att mentorn, föräldrarna och jag alla drar åt samma håll.

Även om det handlar om ett och samma barn kommer skolan in med ett lite annorlunda perspektiv.

– Vi måste hjälpa föräldrarna att förstå barnets utmaningar i skolan, dessa utmaningar kan ju vara helt annorlunda än de eventuella utmaningar barnet har därhemma. Barnet kanske inte berättar så mycket om hur det går i skolan.

När det gäller de elever som hon jobbar med löpande har hon en nyckelroll i relation till föräldrarna.

– På högstadiet kanske mentorn träffar eleven en lektion i veckan medan jag kan få en betydligt klarare bild av barnet eftersom vi arbetar så nära varandra. När vi ska tala med föräldrarna kan jag bidra med en djupare förståelse. Jag kan också förklara att eleven faktiskt har ökat sitt lärande, även om han eller hon ännu inte riktigt nått gränsen för att slippa ett F.​

När de har stora utmaningar med en elev kan de också ta hjälp av utbildningskontoret på kommunen, där finns en avdelning för stöd och utveckling.

– Vi har även tillgång till psykolog och socionom, säger Pia Westergren. I hela kommunen finns ett fokus på elevhälsan, den behövs också som ett stöd till föräldrar.

Hon avbryts av ett föräldrapar som kommit till skolan för ett kort samtal. När hon återvänder berättar hon om ett långvarigt samarbete med dessa föräldrar och deras två barn.

– De är enormt tacksamma för det vi gjort för deras barn, som bägge haft utmaningar.

Jag ber henne mejla dem och fråga om de kan skriva något om samarbetet med skolan. Efter några dagar kommer svaret: ”Vi har känt oss lyssnade på, det har funnits en öppen dialog och en ömsesidig tillit där både skolan och vi som föräldrar haft samma mål – att göra det bästa för våra barn.”

Att sträva mot samma mål, att klargöra varandras roller, allt detta har skolan också sammanställt i ett ”förväntansdokument” som alla familjer får när ett barn börjar på Helenelundsskolan (se faktaruta).

– Det kan tyckas vara självklara saker som står där, men det har betydelse att det finns nedskrivet på det här sättet, säger Pia Westergren.

Visst är det ­jobbigt när någon blir arg, men då är det extra viktigt med tät kontakt. Man skapar en historia tillsammans.

I en av punkterna vad gäller föräldrarnas ansvar gentemot skolan står att de ska bemöta personal med ”respekt och vänlighet”. Många lärare i Sverige har ju vittnat om pressen från föräldrar som ställer orimliga krav på att de ständigt ska vara tillgängliga och som kritiserar dem för att inte ge rättvisa betyg åt deras barn.

Visst har mentorer och ämneslärare stött på sådana exempel även på Helenelundsskolan, men för Carina Wieslander och Camilla Bengtlars är det sällsynt, de träffar snarare föräldrar som behöver stöd.

– Jag har fler föräldrakontakter i dag än jag hade för 20 år sedan, men det beror snarare på att vi numera jobbar mer intensivt med elever som har utmaningar av olika slag, säger Carina Wieslander. Och vi har fler ungdomar som lider av psykisk ohälsa, vilket gör att vi jobbar mer med föräldrar i dag än vi gjorde tidigare.

Hon ser också en annan förändring som skett under 2000-talet:

– I början jobbade jag mycket med elever med dyslexi och språksvårigheter, men de är färre i dag och klarar sig oftare bra i helklass. I dag har jag snarare fler elever med adhd och autism. 

Elever med npf-diagnoser har ofta föräldrar som lider av detsamma – häftiga humörskiftningar är något som alla tre fått uppleva.

Carina Wieslander tycker inte att man ska bli rädd när stämningen blir dramatisk på ett möte med vårdnads-havare.

– Visst är det jobbigt första gången när någon blir arg. Men då blir det extra viktigt med tät kontakt och uppföljning, och efteråt kan det rentav vara positivt, man har gått igenom något besvärligt ihop. Man skapar en historia tillsammans.

I samtal med vårdnadshavare ser bägge två värdet av bildstöd. Det kan både vara att rita samtidigt under samtalet och att använda bildstöd i form av scheman och tidslinjer. Detta har blivit extra relevant eftersom de fått fler elever med annat modersmål än svenska på senare år. 

Tolkar då? Hur mycket behövs de i dessa föräldrakontakter? Alla tre har en tydlig uppfattning:

– Även när föräldrarna själva säger att de inte behöver tolk så gör vi en egen bedömning, säger Pia Westergren. För oss är det oerhört viktigt att inte språkförbistring ska försvåra möjligheterna att skapa goda föräldra-kontakter.

LÄS ÄVEN

Tina Reuterberg: ”Vi måste sluta se föräldrar som en krävande mobb”

Panelen: Hur fungerar din dialog med vårdnadshavare?

Föräldrar allt osäkrare om skärmtid – forskarintervju om ny studie

På distans i Stockholm: ”Specialpedagogen spindeln i nätet”