”Relationer står inte i vägen för kunskap utan bär den”

LÄS MER ”Ingen myt att lärande kräver goda relationer”

Jag minns fortfarande känslan i magen när jag klev in i klassrummet i årskurs tre. Stolar som skrapade mot golvet, läroböcker som slog igen med en duns – och längst fram en lärare som kunde sitt ämne utan och innan, men som aldrig fick mig att känna mig välkommen.

Ett skratt när någon svarade fel fick mig att sjunka ihop i stolen. Jag vågade inte räcka upp handen, fastän det brann i mig av svar. Jag satt tyst, höll tillbaka orden, gömde mig.

Fastän det var mitt bästa ämne fick jag aldrig visa vad jag kunde. För jag kände mig aldrig säker.

Var det lärande? Nej. Det var överlevnad. Att sitta still, räkna minuterna tills lektionen var slut, försöka bli osynlig.

Relationer handlar inte om att alla måste ”klicka”. Det handlar om ansvar. Vi vuxna bär makten i klassrummet, och med den följer skyldigheten att använda den professionellt och med omtanke.

Men jag fick också uppleva motsatsen. Lärare som Linaleena, Göran, Elisabeth, Eje och Marie. De såg mig, de trodde på mig och gav mig modet att våga misslyckas och resa mig igen. De utmanade mig precis där jag behövde det. Det är tack vare dem jag fortfarande älskar skolan. En enda lärare utan relation kan man klara av. Men om det blev norm, om det blev praxis – då vore det katastrofalt för kunskapsutvecklingen.

Som lärarstudent, lärare och nu speciallärare har jag sett samma mönster gång på gång: när empati och lyhördhet saknas, når undervisningen inte fram – oavsett hur starka ämneskunskaper läraren har. När förtroendet däremot finns, när eleven känner sig sedd, blir även det svåra möjligt att erövra. Är inte det just kärnan i vårt uppdrag?

Jag blir på riktigt bekymrad. För tänk om det finns en elev som redan kämpar i det tysta hemma (och det finns det) – då kan tryggheten och relationen i skolan vara avgörande för om man orkar fortsätta eller komma tillbaka till skolan. Vad blir budskapet till den eleven? Vad blir budskapet till vårdnadshavare?

För visst går det att lära sig saker mekaniskt – rabbla glosor, nöta in formler, svara rätt på en fråga. Man kan, likt ChatGPT, återge fakta och repetera mönster. Men den sortens lärande bär inte särskilt långt. Om elever ska våga utmanas, växa och nå nya nivåer, krävs något mer: att läraren samlat på sig förtroendekapital. Det är den relationella grunden som gör att eleven vågar ta steget in i det okända.

Och det är inte bara min erfarenhet. Forskningen är entydig: relationer, tillit och förtroende hänger ihop med lärande, motivation och skolframgång. Att kalla relationer en myt är därför inte bara ett slag i luften – det är ett avfärdande av decennier av forskning och av lärares vardagliga erfarenheter.

Relationer handlar inte om att alla måste ”klicka”. Det handlar om ansvar. Vi vuxna bär makten i klassrummet, och med den följer skyldigheten att använda den professionellt och med omtanke. En lärares relation till sina elever är inte vilken relation som helst. Den är professionell, byggd för att skapa förtroende, arbetsro och möjligheter till lärande. Därför ligger också huvudansvaret för relationen på läraren, inte på eleven.

När vi gör det, vinner eleverna. När vi gör det, vinner skolan – och Sverige.

Relationer står inte i vägen för kunskap. De bär kunskapen. Och utan tillit och trygghet – vilket lärande talar vi egentligen om?

LÄS ÄVEN

Fohlin: ”Lärande och undervisning är något elever och lärare gör tillsammans”

Fritidslärarna bygger relationer på rasten

Lärarnas svar till Linnea: ”Vi vill inte ha en skola som hotar och skrämmer”