Dyskalkyli-krisen bakom PISA-raset – så vill forskarna lösa den

LÄS MER Efter PISA-raset – här får gymnasieeleverna göra omtag med matten

Att hjälpa elever med matematiksvårigheter tillhör skolans svåraste uppgifter, mängden undervisningsmetoder är stor.

Men det skulle bli lättare om vården och skolan hittade en samsyn kring dyskalkyli.

– Det är olyckligt att bara ett fåtal regioner utreder den här funktionsnedsättningen, säger Helena Roos, en av landets mest erfarna inom specialpedagogik och matematik-didaktik. 

Frågan har länge brytt special-pedagogiken: Hur hitta metoder för att stötta barn med matematiksvårigheter? Utmaningen är mer komplex än i många andra ämnen, då orsakerna till svårigheterna ofta är fler. Elever kan ha problem med taluppfattning, arbetsminne, språkförståelse, automatisering eller problemlösning. Eller flera av dessa samtidigt.

Och problemen har inte sällan psykologiska orsaker, därför forskas en hel del om ”matematikångest”. Forskning om ”läs- och skrivångest” är inte lika vanligt.

Professor Ola Helenius vid Göteborgs universitet slår fast att det är svårare att hitta specialpedagogiska metoder som fungerar på lång sikt i matematik än i andra ämnen:

– När barn ska lära sig att knäcka läskoden kan de pedagogiska -metoderna för specialläraren riktas mot just det, men i matte finns väldigt många koder att knäcka, och det kommer nya hela tiden. Det tar inte slut.

Lärarna kämpar med att hitta bra undervisningsmetoder. De vanliga metoderna räcker inte fullt ut.

Ola Helenius är en av experterna som vi varit i kontakt med för att reda ut var forskningen står i dag – och vilka metoder som visat sig vara mest effektiva för att stötta dessa elever. Hans bästa tips finns i en text här intill.

En oro återkommer hos flera av dem vi talat med: Sverige släpar efter jämförbara länder vad gäller att upptäcka dyskalkyli hos elever – och sedan vidta åtgärder för att stötta dem.

– Finland ligger före oss, berättar Helena Roos vid Malmö universitet. Och nere på kontinenten har de kommit ännu längre, Nederländerna till exempel. Där råder samsyn om själva diagnosen, men så är det inte i Sverige.

Varför inte?

– Matematik-svårigheter kan bero på så många olika saker, där dyskalkyli är en. Nationellt centrum för matematikutbildning släppte en skrift 2009 med titeln ”Dyskalkyli – finns det?” som sådde ett tvivel som finns kvar på sina håll än i dag, även om själva centret inte tvivlar på att det är en etablerad diagnos.

Hon har precis gjort en studie med sju elever som har diagnostiserad dyskalkyli. 

– Det mest slående är att eleverna är så självkritiska, de säger ”jag är nog trög”, ”jag fattar inte”, trots att de fått en diagnos. De lastar sig själva för sitt eget handikapp! Det är sorgligt att de känner så, jag tror att det är ovanligt att höra liknande kommentarer från elever med dyslexi.

Dyslexiförbundets kanslichef Helene Kindstedt tackar för att vi lyfter frågan:

– Vi arbetar för att utredningar för dyslexi och dyskalkyli ska vara likvärdiga oavsett var i landet man bor, skriver hon i ett mejl. Som det ser ut i dag behöver jag som rådgivare alltid fråga den som söker råd var i landet hen bor. Det är inte rimligt och djupt orättvist.

Jag behöver alltid fråga den som söker råd var i landet hen bor. Det är orimligt och djupt orättvist.

I dag görs dyskalkyliutredningar för barn systematiskt i Skåne, Östergötland och Stockholm – de kan förekomma i begränsad form på andra håll, men i flertalet regioner görs inga alls.

Specialläraren Catharina Andersson på Fristadsskolan i Eskilstuna låter ledsen på rösten när hon berättar att hon nyligen remitterade två elever i nian till Danderyds sjukhus.

– Vi borde ha den här utredningskapaciteten i Sörmland. För de här eleverna uppkom misstanken om dyskalkyli alldeles för sent, och nu hamnar de i lång kö i Stockholm.

Jonas Walfridsson är en av nio logopeder på Danderyds sjukhus som har till uppgift att beta av den här kön:

– Vi har 750 i kö just nu, säger han. Många söker sig hit från andra regioner. Den elev jag hade här i dag hade väntat i kö sedan mars 2025. 15 månader! Merparten i kö har misstänkt dyskalkyli, övriga en kombination av dyskalkyli och dyslexi. 

Är det svårt att avgöra om det är dyskalkyli?

– Jag har gjort utredningar i 13 år. I vissa fall kan man ganska lätt bekräfta eller avfärda misstanke om dyskalkyli. Men i andra fall kan det vara en grannlaga uppgift att dra gränsen mot såväl normalvariationen som mot andra närbesläktade diagnoser. 

Helena Roos vid Malmö universitet är också upprörd över att så många regioner låter bli att erbjuda utredningar. Nyligen skrev hon till Region Kronoberg och fick det här svaret:

”Dyskalkyli utreds inte i Region Kronoberg, då kompetensen saknas. Till dags dato har vi heller inte fått förfrågningar i den omfattning, att vi skulle kunna upprätthålla kompetens kring diagnosen.”

– Det är olyckligt att det saknas kompetens, trots att diagnosen blev etablerad redan på 1990-talet. Men det forskas alltmer om dyskalkyli, så jag hoppas att situationen kommer att förändras de närmaste åren.

Jag har fått intrycket att ni i Sverige är rädda för att stämpla barnen med formella mätningar.

Följdfrågan blir förstås: Hur bör undervisningsmetoderna modifieras när det står klart att det handlar om dyskalkyli? Helena Roos drar en nedslående slutsats i sin studie av de sju eleverna som har diagnosen, efter att också ha intervjuat deras lärare och utredare:

– Lärarna kämpar med att hitta bra undervisningsmetoder för att kunna hjälpa de här barnen, de vanliga metoderna räcker inte fullt ut. Utredarna å sin sida kan resonera kring tecknen som visar att barnen har dyskalkyli, men de kan inte hjälpa pedagogerna med att utveckla didaktiska metoder, det ligger utanför deras expertis. Här finns ett olyckligt glapp.

Vilka metoder skulle du själv vilja lyfta?

– Till viss del är det samma metoder som för andra barn med svårigheter, men för dessa elever är det mindre lämpligt hålla på med minnesträning. Det tröttar ut dem, eftersom de har så svårt att minnas siffror. Då är det bättre att arbeta med matematisk förståelse. 

Logopeden och föreläsaren Kerstin Hill Svensson har varit i yrket i över 50 år och är kanske den med mest erfarenhet av dyskalkyli-utredningar:

– Jag vill hävda att jag var den förs-ta logopeden i landet att ställa den medicinska diagnosen dyskalkyli, det var 1998. En elev som kommit till mig för en dyslexiutredning undrade själv varför hon var där, ”va, jag har inga problem med att läsa, jag har problem med att räkna”.

Vad ska man titta efter om man misstänker dyskalkyli hos en elev?

– Om eleven har svårt för matte, men inte för andra ämnen, det kan vara en indikation. Och minnessvårigheter, om eleven kan något för stunden, men glömmer helt oförklarligt en kort stund senare. Det handlar inte om brist på logiskt tänkande eller på fokusering, det handlar om att hjärnan kan suga upp kunskapen, men inte plocka fram den igen.

Hon beskriver hur elever med dyskalkyli ibland kan klara svårare matematik och avancerat logiskt tänkande, men misslyckas med de fyra räknesätten. 

– De räknar på fingrarna. Siffran 5 säger inget till dem, de gör allt till ental: 1,2,3,4,5. Det kan fortsätta långt upp i åldrarna, till sist blir det pinsamt för dem, så de gömmer fingrarna i fickan när de räknar. 

Så hur ska man tänka som lärare?

– För många elever är det viktigt med visualisering, att man rita upp saker. De kan ha svårt att förstå likheten mellan 0,25, en fjärdedel och 25 procent. Att förklara i bilder kan underlätta. De kan till exempel ha problem med likhetstecknet, att det är samma sak på bägge sidor om tecknet. Man måste man vara övertydlig i sin undervisning.

Du anser att de ska få använda miniräknare oftare än andra?

– Ja, det går att inte att be en elev med kraftig dyskalkyli att lägga ner ännu mer tid på att lära sig multiplikationstabellen, det är som att säga till någon med glasögon att ”du kommer att se utan glasögon bara du tränar tillräckligt”. Låt eleven använda miniräknare och andra ”lathundar” när de inte kan plocka fram det inlärda.

Helena Roos är med och driver forskningsprojektet SMADA (Specifika matematiksvårigheter. Didaktiska anpassningar och stöd) där de betonar behovet av tvär-vetenskaplig samverkan mellan skola, special-pedagogik och medicinsk expertis. De vill öka kunskapen om vilka pedagogiska och didaktiska anpassningar som faktiskt hjälper eleverna.

– Ingen föds med matematik-svårigheter, men man kan födas med mindre eller större risk att hamna i matematiksvårigheter. Och då är det skolornas och lärarnas ansvar att tidigt sätta in rätt insatser för att hjälpa eleverna att inte utveckla sådana svårigheter.

Hennes käpphäst är att börja tidigt, riktigt tidigt.

– Förskolepedagogiken är central: börja med kroppen, räkna fingrar och tår, räkna kottar på gården, hitta geometriska former i vardagen, använd alla sinnen. Jag är rädd för att förskolepedagogiken är hotad nu när förskoleklassen ska bli årskurs 1, då är det lätt att man övergår till att bara ha vanlig skolmatte med lärobok och övningsbok för 6-åringar.

Kenny Skagerlund vid Linköpings universitet forskar om matematik-ångest och är inne på samma linje:

– Man kan identifiera negativa tankar om matten tidigt. Studier från USA visar att det kan börja redan i förskolan. Därför är det så viktigt att sätta insatser tidigt, göra ämnet roligt redan när barnen är små.

Hur kan man hjälpa elever som hunnit utveckla matematikångest?

– Man kan hämta inspiration från KBT-behandlingar. Jag tror också att det är viktigt att avdramatisera matematiken, försöka väcka deras nyfikenhet på nytt. Det är bra om de får sitta i grupp och lösa problem tillsammans på ett lustfyllt sätt. Om du lider av matematikångest är det inte bra att sitta med övningar på egen hand efter en genomgång.

Det avgörande, menar han, är att försöka stärka elevernas självkänsla. De kanske har gjort bort sig inför klassen, matten har blivit till ett trauma. 

– Då är det oerhört viktigt att de får lyckas med några uppgifter, även om de ligger på en rätt låg nivå i relation till kamraterna. Här finns dock en risk, den har vi sett, att man låter eleven stanna på en låg nivå för att känna den här lyckokänslan. Det är en svår balansgång, man måste höja svårighetsgraden, men inte för snabbt så att det blir bakslag.

Sedan har han ett råd till alla föräldrar: 

– Det är inte ovanligt att föräldrar för över sin ångest på barnen, de har själva haft jobbigt med matten. Det är förstås bra om föräldrar hjälper sina barn, men det bygger på att de inte överför en negativ bild av ämnet. Forskning har visat att det kan bli ännu värre när föräldrar ligger på och försöker hjälpa på ett sätt som inte stimulerar till ökat lärande. 

I Finland har eleverna genom åren visat upp bättre resultat, även om de blivit sämre på senare tid. Professor Pirjo Aunio vid Helsingfors universitet lyfter också vikten av att introducera ett lekande lärande kring matematiken redan i förskolan:

– Det handlar inte om att de ska sitta ner och räkna som i ett klassrum, matematiken ska vara en del av leken både utomhus och inomhus. Det finns alltid saker att räkna!

Forskning har visat att man med rätt metoder kan se om en 4–5-åring kommer att få problem med matematiken längre fram. 

– Om vi upptäcker dessa barn tidigt, kan vi undvika att de utvecklar matematiksvårigheter.

Pirjo Aunio är välbekant med matematikdidaktiken i Sverige, hon är en av författarna bakom boken ”Inlärningssvårigheter i matematik” som kom i fjol, anpassad till en svensk kontext. 

Vilken är den mest väsentliga skillnaden mellan våra länder?

– I Finland är vi mer inne på att göra formella bedömningar av elevers utveckling efter våra interventioner, vi mäter mer än i Sverige. Jag har fått intrycket att ni i Sverige är rädda för att stämpla barnen genom sådana mätningar. Vi tycker tvärtom att det är bra med formella bedömningar för att sedan kunna hjälpa dem vidare på rätt sätt.

Hon argumenterar för att ordentliga kartläggningar av elevernas kunskaper bäddar för bättre undervisningsmetoder.

– Att välja rätt verktyg kan inte bara bygga på den enskilda lärarens åsikt, hur skicklig läraren än är, vi tror att det blir bättre om de metoder man väljer bygger på vetenskaplig evidens.

När elever i Sverige försämrat sina resultat i matematik på 2000-talet har det sammanfallit med annan trend: att andelen andraspråkelever ökat. Vi borde tala mer om detta samband ur ett matematikdidaktiskt perspektiv, menar professor Eva Norén vid Stockholms universitet:

– Forskning visar att barn i förskolan med svenska som modersmål ofta får mer utmanande uppgifter än elever med svenska som andraspråk. För den senare gruppen är fokus så inriktat på att de ska lära sig svenska, att det bidrar till att de helt i onödan halkar efter i matematik. Någon som inte är så stark i svenska kan ju vara stark i matematik!

Ända sedan hon skrev sin avhandling i ämnet 2009 har hon argumenterat för att låta elever använda sina modersmål för att klara matten.

– Tyvärr går nu utvecklingen åt motsatt håll, modersmålsundervisning är inget som lyfts fram direkt.

Matematik handlar ju inte bara om symboler, det handlar om att kunna resonera också. Och då behövs ett fungerande språk, menar hon.

– Vardagsspråket har de ofta på sitt modersmål och då kan missförstånd uppstå. Ordet ”drygt” kan få dem att tänka på någon som är ”dryg”, ordet ”volym” kan föra tankarna till högtalare och musik. Det talar för att de bör få använda sitt modersmål, även om de har en till synes god svenska.

Hon hör ibland att föräldrar drar sig för att hjälpa sina barn med matematiken då de känner sig för osäkra på svenska. En pojke berättade för en annan forskare att ”min pappa kan inte hjälpa mig med läxor för han kan bara afghansk matte”.

– Men föräldrar kan visst vara av stor nytta för barnen, även om de saknar svenskan och trots att de kanske har lärt sig matematik på annat sätt i sitt hemland. Tänk på oss själva, många helsvens-ka föräldrar tycker att det är svårt att hjälpa till med läxor eftersom till exempel uppställningar i division ha ändrats sedan vår skoltid. 

LÄS ÄVEN

Efter Pisa-raset – här samlas mattelärare från 14 kommuner för att bli bättre

”Så löser vi mattekrisen”

Historiskt svenskt ras i Pisa – sämsta någonsin

Professorn om mattekrisen: ”Tror på förändringarna”

Läraren om raset: ”Kämpar med näbbar och klor”

Marcus Larsson: Lärare är proffs – så kan vi bryta trenden

Sveriges Lärare: Så ska utvecklingen vändas

Jonas Vlachos: När Pisa faller börjar käpphästarna galoppera