LÄS MER Stora logiska hål i nya speciallärarutbildningen

Skolstarten är över och det är fullt ös. Undervisning ska planeras, stöd komma på plats, och någonstans däremellan haglar nya skolutredningar över oss.

Förra veckan var jag ute på en skola för att hjälpa speciallärarna att komma igång med stödundervisning. Eleven ska få stöd snabbt och direkt, när svårigheterna uppstår. Runt bordet satt en rektor, en förstelärare och en specialpedagog, och när vi reste oss hade åtta elever plockats ut som börjar på måndag. Såvitt jag förstår är det precis vad utredningen vill åstadkomma, och det skedde utan en enda ny examensordning.

Både utredningen och regeringens direktiv bygger på en premiss som tas för given i stället för att prövas – och nu ska rent tyckande bära en hel reform.

I helgen tänkte jag ta mig tid att läsa på, öppnade En ny speciallärarutbildning, SOU 2026:50, och började följa källorna. Jag kom inte långt innan jag började undra vad jag egentligen satt och läste.

I augusti skrev jag här om luckorna i förslaget. Visst behöver fler elever få kvalificerad undervisning, och visst behöver den specialpedagogiska kompetensen användas bättre än i dag. På bloggen Specialpedagogen lyfter Helena Wallberg dessutom en rimlig invändning mot snacket om att specialpedagogen skrotas: handledning och förebyggande arbete finns kvar i förslaget, och redan utbildade specialpedagoger kan fortsatt anställas (s. 33, 267). Men ett underlag som håller är väl ändå det minsta vi kan begära?

I referensförteckningens litteraturavsnitt räknar jag till 29 studentarbeten av 55 poster (s. 287-295). Mer än hälften av litteraturavsnittet består alltså av studentuppsatser, hämtade ur DiVA, skrivna av studenter på just de program som nu ska läggas ned. Utredningen berättar öppet att den läst examensarbeten för att förstå yrkesrollerna, men redovisar varken hur arbetena valts ut eller hur deras kvalitet bedömts (s. 54-55).

Studentuppsatser kan vara värdefulla. Yrkesverksamma studenter kommer nära frågor som forskare behöver förstå, och deras intervjustudier ger oss erfarenheter som annars inte syns. Men ett godkänt examensarbete är inget frikort att dra slutsatser om hela landets utbildningar, och examinationen ersätter inte oberoende sakkunniggranskning. Urval, metod och räckvidd måste prövas och resultaten vägas mot annan forskning, och det ansvaret ligger hos Eva Durhan och utredningen. Studenterna ska inte behöva bära en reform som deras uppsatser aldrig var skrivna för att pröva.

Ta sidorna 231 och 232, där studentarbetet Tvålärarsystem som pedagogisk praktik kallas för en ”rapport” och får bära påståenden om att samundervisning ger elever i behov av särskilt stöd bättre betyg och närvaro. Först i referenslistan framgår att källan är ett examensarbete vid Högskolan Dalarna (s. 288), och forskningsresultaten når oss alltså genom en students referat av studier som aldrig namnges. Varför ska vi behöva leta fram originalstudierna åt en statlig utredning för att kunna bedöma vad påståendena håller för?

Det blir inte nationell statistik bara för att det hamnar i en SOU – ändå är det på den punkten en av de fyra nya specialiseringarna vilar.

På sidan 207 konstaterar utredningen att det saknas statistik över hur speciallärare och specialpedagoger fördelas mellan grundskolans stadier. I nästa mening kommer intervjuade lärares uppfattning, hämtad ur ett examensarbete från 2016, om att mellanstadiet får minst stöd. Deras erfarenheter ska tas på allvar, och jag känner igen bilden från min egen skola. Men de blir inte nationell statistik bara för att de hamnar i en SOU, och ändå är det på den punkten en av de fyra nya specialiseringarna vilar.

Utbildningsdepartementets grundläggande brist på vetenskaplighet är faktiskt skrämmande.

Det finns nyare forskning att arbeta med. Antologin Specialpedagogik som politik och praktik från 2024 handlar om just våra professioner, är sakkunniggranskad och bygger delvis på material som studenter samlat in. Den finns med i utredningen, och ett kapitel används i resonemangen om utbildningen och rektors ansvar (s. 229-230, 270). Desto mer förvånar mig det som saknas. I Speciella yrken? undersökte Göransson med kollegor redan 2015 vad utbildningarna gav och vad yrkesgrupperna faktiskt arbetar med. Enkäten riktades till 4 252 examinerade specialpedagoger och speciallärare, och 75 procent svarade. Den studien saknas i referenslistan (s. 287-295), samtidigt som studentuppsatser får stort utrymme i beskrivningen av våra yrkesroller.

Sedan kommer länkarna. I den nordiska bilagan står spårningsparametern ”utm_source=chatgpt.com” kvar i en länk till EU-kommissionen. Samma referens återkommer i bilagans källförteckning med myndighetsnamnet felstavat som ”Europeska komissionen” (s. 330, 345). Spåret tyder på att länken har kommit via ChatGPT. Vem som skrivit själva texten går inte att avgöra av det.

AI får gärna hjälpa till att hitta material. Det jag reagerar på är kontrollen efteråt. På tre ställen i referensförteckningen hänvisar utredningen till filer i en lokal nedladdningsmapp på någons dator, med användarnamnet utskrivet i klartext (s. 289, 296, 297). Lycka till med att öppna dem hemma vid köksbordet. Tre gånger har den hänvisningen passerat varje led fram till tryck utan att någon frågat sig om läsaren kommer åt underlaget. Läggs det bredvid att värderingen av källorna aldrig redovisas blir mönstret svårt att bortse från.

Regeringen bär ansvaret för ramarna. Redan i direktiven skulle utredaren föreslå hur de två utbildningarna kunde ersättas av en ny (s. 309), så riktningen var satt innan arbetet ens började. Var fanns utrymmet att landa i att det vore bättre att behålla utbildningarna och utveckla dem? Regeringen behöver visa varför just den här omställningen behövs.

Samtidigt väntas lärosätena göra om utbildningsplaner och söka nya examenstillstånd (s. 276). Då måste nyttan vara ordentligt prövad. Vi som ska bära omställningen i klassrummen har rätt att kräva att underlaget behandlats med samma allvar som vi förväntas visa förslaget, och att det inte skett är ett svek mot svensk skola och våra elever. Får remissinstanserna nu lägga sin kraft på att reda ut grundläggande brister har utredningen skickat vidare sitt eget arbete, och notan betalas i tid som skulle ha gått till eleverna.

Både utredningen och regeringens direktiv bygger på en premiss som tas för given i stället för att prövas, och nu ska rent tyckande bära en hel reform.

När jag stänger dokumentet återkommer frågan jag ställde redan i augusti. Varför inte börja med det minst ingripande alternativet, alltså att behålla två utbildningar och ge specialpedagoger en tydlig väg till behörighet att undervisa inom särskilt stöd, med riktade kompletteringar där kunskaper saknas? Utredningen föreslår visserligen kompletteringar för anpassade skolformer och specialskolan (s. 266-267), men det är något annat än att pröva den vägen som ett alternativ till att ersätta utbildningarna.

Också mitt alternativ behöver granskas och kostnadsberäknas, och det borde ha prövats innan en hel utbildningsstruktur görs om. Ge oss en öppen jämförelse av vad alternativen kräver och vad eleverna vinner. Vi har fullt upp i skolan utan att också behöva göra statens källkritiska hemläxa. På måndag börjar de åtta eleverna sin stödundervisning, utvalda av en rektor, en förstelärare och en specialpedagog. Det är för dem underlaget ska hålla.

LÄS ÄVEN

”Den nya spec-utbildningen räcker inte till för anpassad skola heller”

”Nu ska det alltså bli stödgrupper med lärare utan korrekt ämneskompetens?”

Akut behov av specialpedagogik i förskolan