Igår när jag gick hem från jobbet kände jag mig ganska nöjd. Under dagen hade jag bland annat läst lite till av ”Doktor Glas” med mina treor. Vi har kommit en bit, och det funkar bra. Jag läser alltid igång eleverna ett par sidor, så också igår, och därefter var koncentrationen hög – man kunde ta på tystnaden. Sedan samtalade eleverna om Glas människosyn och fick ge exempel från texten för att motivera. Det flöt på – ändå en lyckad lektion!

Idag tittade jag på presskonferensen om det historiskt dåliga svenska Pisa-resultatet och hjärtat sjönk som en sten. Jag trodde, eller ville i alla fall tro, att det arbete som jag vet att jag och många av mina kollegor lägger ner för att stärka elevernas läsförmåga inte ens gör en skillnad på marginalen – det gör bara en skillnad för den enskilda individen.

Direkt koppling till ”lyssneläsningen”

Utbildningsministern kallar det en skärmpandemi, och Skolverkets utredare säger att det nog har med de snabba medierna att göra. Det kan låta rimligt, jag vet hur jag skummar när jag läser saker på nätet ibland. Men för mig är det märkligt att ingen omgående gör kopplingen till den så kallade ”lyssneläsningen” (sic!). Enkel matematik – om man inte får lära sig att läsa utan alltid kan välja att få texter upplästa blir det svårt att klara av läsförståelseprov som kräver, ja, att man läser. Men, Pisa visar ju även att matematiken inte heller är enkel längre, så kanske är det därför sambandet inte uppfattas?

Vi kan naturligtvis lyssna på hur staten ska ta över skolan, hur vi ska gå från skärm till pärm och hur varje skolenhet ska få bättre tillgång till både tryckta läromedel och skönlitteratur; och så kan vi hoppas att det ska förändra läget. Men så länge extra lästräning för den som har svårt att knäcka läskoden effektiviseras bort till förmån för inläst material så kommer ingenting att bli bättre. Och så länge vi låtsas att det är samma sak att lyssna på något som att läsa detsamma så kommer vi att stå fast här och fortsätta att förstöra möjligheterna för kommande generation att utveckla inte bara sin läsförmåga utan även sin matematiska förmåga och förmågan att dra bättre slutsatser och se komplexa samband. Självklart finns det elever som har så stora problem med läsningen att de kan behöva stöttning med ljud ibland, men knappast hela skolklasser.

Ledsen och besviken

Jag är ledsen och besviken. Och rädd. Vad händer när den här generationen går vidare i livet? När de blir lärare? Eller sjuksköterskor? Ingenjörer och läkare? Det finns absolut ingenting som tyder på en vändning – tvärtom faktiskt – för något som Pisa klargör är ju att även om elever med en mer gynnsam socioekonomisk bakgrund fortfarande klarar sig bättre så sjunker deras resultat också rejält.

Om vi ska kunna vända det här så krävs att skolor inte bara köper in tryckt text utan att den texten också används. Eleverna behöver ha läsning inskrivet i schemat varje dag, och det ska inte handla om tyst läsning där den som inte kan läsa inte heller lär sig detta. Det ska handla om läsning – högläsning och tyst läsning – som i gruppen bearbetas tillsammans så att alla får utvecklas. Och den som har svårt att knäcka läskoden ska få extra lästräning eftersom det bara är då som läskoden till slut kan knäckas.

Den där klassen som läser ”Doktor Glas”, det är en klass med en majoritet av pojkar. När vi läste den första romanen i årskurs 1 var det svårt att ta sig igenom den – helt i linje med vad Pisa visar (49 procent av pojkarna når inte grundläggande läsförmåga i årskurs 9). Som vi har läst efter den där första, skakiga boken i ettan! Inte bara romaner – ”Populärmusik från Vittula”, ”Svinalängorna”, ”Candide” – utan även artiklar, noveller och inte minst i läroboken. Aldrig i beting utan allt på lektionstid. Det måste vara standarden för att jobba med läsning!

Karin Herlitz är lärare i svenska och engelska på Nacka gymnasium samt författare.