Replik: Kritiken bygger på en begränsad förståelse av transspråkande

Agneta Gulz och Magnus Haake kritiserar i Ämnesläraren transspråkande som en ”billig metod” utan robust evidens. Men kritiken bygger på en både begränsad och abstrakt förståelse av hur transspråkandebaserad undervisning går till.

För att göra transspråkande mer konkret ger jag därför ett eget exempel. På en SO-lektion i mitt flerspråkiga klassrum lät jag vid ett tillfälle eleverna, utifrån en bild på en stad, beskriva vad ett ”samhälle” är. Två nyanlända, mongoliska elever samtalade på mongoliska medan de arbetade. När vi sedan samlade tankar i helklass kom flera av de mest intressanta förslagen från just dessa elever. Eftersom de saknade ord på svenska använde vi Google translate för att översätta.

Alternativet leder inte till bättre förståelse

Det jag gjorde var alltså en tillämpning av transspråkande principer för undervisning. De flesta lärare skulle nog se situationen som helt oproblematisk. Alternativet – att förbjuda eleverna att använda andra språk än svenska – skulle knappast lett till bättre förståelse och delaktighet.

Att kalla transspråkande för en metod är överhuvudtaget missvisande eftersom det snarare handlar om pedagogiska val – i specifika situationer – val som görs utifrån ett transspråkande perspektiv. Om man ändå väljer att kalla detta en metod så är den förvisso, som exemplet visar, ”billig”. Men på samma sätt är det ju ”billigt” att låta elever ljuda bokstäver eller att strukturera stoff så att arbetsminnet avlastas (för att ta två av författarna omhuldade ”metoder”). Det känns konstigt att undvika en fungerande undervisningsstrategi enbart för att kostnaden (hur den nu uppskattats av författarna) är för låg.

Vad skulle mätas?

Gulz och Haake menar vidare att det empiriska stödet för transspråkande (till skillnad från andra metoder) är svagt. Det stämmer dock enbart om man inskränker betydelsen av begreppet evidens till kvantitativa effektstudier. Bristen på kvantitativ evidens säger mer om effektstudiemetoders utmaningar än om vad som händer i klassrummet. Hur skulle man exempelvis studera situationen ovan i experimentform? Genom särskilda experiment- och kontrollklassrum där nyanlända elever antingen tillåts eller förbjuds använda modersmålet? Vad skulle mätas? Antalet förslag i pararbetet? Antalet idéer i helklass? Vad som sades i det fortsatta arbetet? Övningens syfte var ju inte att eleverna där och då skulle uppnå fullkomlig förståelse av samhällsbegreppet, utan att lägga en grund för fortsatt arbete.

Jag ställer inte de här frågorna för att avfärda effektstudier. Effektstudier är notoriskt svårgenomförbara och svårtolkade, men jag menar att de trots detta behövs, inte minst i fråga om forskning som rör transspråkande. På den punkten är nog också alla i debatten överens. Men viktigt att förstå är att sådana studier behövs för att de ger en kompletterande bild av hur pedagogiska val på transspråkande principer kan göras, inte för att de ger en bättre bild än kvalitativa studier. Det ”tunga och långsamma arbetet” med att bygga evidens kring transspråkande måste alltså vila på flera typer av forskning, kvantitativ såväl som kvalitativ.

Björn Kindenberg
Kommunlektor

LÄS ÄVEN

Språktrend sprids okritiskt – trots oklar effekt

Debatt: Transspråkande har potential i det flerspråkiga Sverige

Debatt: Onyanserat om transspråkande pedagogik

Replik: Ingen tvekan om att transspråkande uppfattas som en slogan

Replik: Transspråkande har fått genomslag av en anledning

Replik: Transspråkande omfamnas för att det är billigt